Posts Tagged With: Lita Ford

Sweden Rock och konsten att presentera ett tält som ”en buss”

Ja, fyfan. Rockresan börjar på värsta tänkbara sätt: efter tre mil börjar laddningslampan i Rokkbuzzen att lysa. Motorrum öppnas, alternativ diskuteras och näsborrar spärras upp. Diagnosen kan bara bli en. Generatordjäveln har lagt av och klockan är åtta på tisdagskvällen. De fyra gudarna på instrumentbrädan tittar fånigt på oss när vi fattar det enda tänkbara beslutet: att återvända till basen och byta från attitydstinn Rokkbuzz med sköna sovmöjligheter till vindsnabb och lättkörd Saab utan mer själ än så. Och kombinera detta med ett tält som vi får köpa på vägen.

Rock 2009 004

Men vaddå: det är ju musiken det handlar om och Helén beklagar oss inte så mycket utan konstaterar att även Maidens turnébuss gått sönder flera gånger. Rockenroll, baby.

Och så småningom kör vi in på bussparkeringen i Norje med vår Saab, viftar med vår bokning samtidigt som vi förklarar för de vänliga parkeringspersonerna: ”Det här är en buss”. De hör på min stämma att någon argumentation inte är möjlig och ger oss en 36 kvadratmetersparkeringsplats.

Sedan kör vi. Intersporttältet rymmer oss mer än väl. Och SRF är igång. Lika vass lajnupp som i fjol men med större tyngdpunkt på det melodiska, mer eller mindre Hammondkryddade än fjolårets glamrepertoir med Hanoi och Poison i förgrunden.

Den första besvikelsen blir Blaze Bayley. En riktig brölputte med manér som antyder att han så gärna skulle velat heta Bruce. Men vad gör väl det när Innocent Rosie, Witchcraft och fler band lyfter, och Uriah Heep är så otippat totalgrymt gemytliga?

Torsdagen blir en fest. Tyska Rage  ser varken på papper eller i verkligheten ut som något vi skall gilla, men energin de utstrålar går helt enkelt inte att värja sig emot. Samma fall gäller Dan Baird som blir en ny favorit. Vi hinner kolla in både the Tubes, Volbeat, Outlaws och litet till innan det är dags för ZZ Top, Over the Rainbow och slutligen naturligtvis Twisted Sister. På torsdagen ser vi också den bästa representanten för bands going to get wider recognition: Flowerpeople på Alarmscenen. Musikaliskt är de nästan färdiga, utspelet måste de öva mer på; men när de på allvar kommer ut ur replokalen, då djävlar får vi se dem på stora scener snabbt.

Rock 2009 019

Twisted? Jodå. Ryktet om deras död och oduglighet är bara *så* överdriven.  Mellansnacket är bäst på festivalen, musikaliskt står bandet sig väl och sången …förstår inte vad vissa recensenter klagat på.

Fredagen blir en blandad påse. Vi lyssnar en liten stund på nästan varje band, men tycker att Lita Ford är roligast att titta på och att UFO är ohyggligt bra. Sångaren föreslår något nytt: ”Water! No hangovers, no fights and no trouble with the missus. Enjoy”. Vi tittar skeptiskt tillbaka.

Enforcers sångare kommer att gå långt. Årets Talang? Tror det.

Glenn Flames måste däremot vara hårdrockens mest överskattade band. Meddelas endast på detta sätt och motsatt åsikt respekteras. Innan den förkastas.

Lördagen blir återigen kalas. Tim ”Ripper” Owens tar hem festivalpriset för mest potenta sångröst lätt som en plätt. Blackfoot gör festivalens sammantaget mysigaste spelning. Vädret är ju med oss och svänget, mina vänner, svänget är oslagbart.

Riot ger mersmak. Electric Boys framträdande får mig att inse varför jag gillat Hanois tre senaste gig i Sverige. Men jag noterar att även Conny Bloom saknar Michael Monroe som frontfigur. Europe levererar.

Heaven & Hell blir en upplevelse bitvis utom tävlan. De är ju redan gudar. Jag begär inte att Dio, 66 skall vara på topp. Iommi är helt på tåspetsarna. Trumsolot blir punchigt i överkant.  Men ljudet? Det blir en av mycket få plumpar i protokollet denna festival. Inte förrän i sista låtarna hittar ljudkillen volymratten. Och vi undrar how come? I hård konkurrens med Micke Nilsson i landslaget vinner han priset för klantinsats denna dag.

Men vi kommer tillbaka nästa år. Hur många dagar var det kvar, sa ni? Tur att det är rockkryssning och litet annat smått och gott däremellan…

Rock 2009 020

Annonser
Categories: rock, Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , , ,

Nedräkningen har börjat

Tar rockbussen (not) till Räntmästartrappan och därifrån rockbåten (not) till Djurgården (gaah) och Sweden Rock Festival Kick-off, tillsammans med C, N, O och den unge ärkerockern J. SRFKO är en fullständigt briljant idé som jag önskar att till exempel den uppenbarligen krisdrabbade jazzfestivalen kunde ta efter. Det är 192 dagar kvar (jo, det står att läsa på hemsidan ) och man skapar alltså ett sug och en längtan efter festivalen som skulle räcka för att vacuumförpacka hela djävla Sölvesborg. (Vilket alltså för nytillkomna läsare är venyn för festivalen till sommaren). På Tyrol möter vi denna afton den något äldre och något mer, men inte så det stör, stockholmsbaserade delen av rockfolket, vi käkar halvtaskiga hamburgare, dricker öl och lyssnar på bra band. Livets mening: nu på Tyrol.

Bullet inleder bra. AC/DC’s ande svävar högt upp i taket, men får passa sig för rikoschetterna när sångaren tar i. Tungt, entusiastiskt och roligt att kolla på. (Men är inte den ene gitarristen väldigt lik Knut Angered i Galenskaparna/After Shave? Jo. Släktband?)

november2008-inkl-srfko-004

Banden varvas med diverse underhållning; somt av utfyllnadskaraktär, typ Fredrik Lindströms Rock-Quiz som är punchigt i överkant; somt av mer betydelsefull karaktär – DIST ‘s lyssnare utser årets bästa svenska nykomling (Heat, grattis!) och band (In Flames, bra tacktal!) .

Sydstatsnestorerna Blackfoot är näst upp på scenen och får rejält med utrymme. Vilket de förtjänar, naturligtvis. Medryckande, 40-år-på-scenen-tillsammans-tajt rootrock med bluesinslag.

november2008-inkl-srfko-007

Viktigast mellan varven är naturligtvis – ännu ett marknadsmässigt genidrag, tvingas jag tillägga – presentationerna av band som kommer till SRF 2009.  Även här har vi utfyllnader som varvas med tältpinnar. Vi gläds åt Uriah Heep och Lita Ford, överser med att banden på scenen i kväll naturligtvis kommer med, liksom de skamlöst i Sweden Rock Magazine pluggade Enforcer  dyker upp, vrålar åt Europe och Hammerfall (varför inte, liksom? Det var ju Renegade som vid sidan av ”Stiff Upper Lip” fick igång unge ärkerockaren J’s rockkarriär) och tjuter omoget överlyckligt åt Heaven & Hell. Det har gått lång tid sedan man såg DIO senast, bara att konstatera och nu kan vi i alla fall förlåta att han spelade på Debban samtidigt som vi var på SRF 08.

Så här långt ser programmet helt okej ut. Återstår 73 band, cirkus, att presentera under vinter-vår. Naturligtvis ännu ett genidrag – nu kommer man att sitta och sukta efter veckans mailunderrättelser ännu mer hängivet…Silly Season, anyone?

Sist ut: Hammerfall. Positivt med bandets energi, utstrålning och spelglädje. Negativt: detta förekommer på alla poster utom en. Ex-pudeln på gura Är. Inte. Rolig. Att. Titta. På. Han lirar helt okej, men hej: det gör ungefär hundra snubbar till i Stockholm denna  kväll, från 14 år och uppåt. Utstrålningen är däremot inte Hammerfallmässig. Jag förväntar mig inte en Keith, en Slash eller en Iommi. Men kom igen: litet mindre karaokekänsla går det väl att fixa? Caans fixar skivan denna kväll med briljans. Han är bra. Riktigt bra, trots att folkkärheten har naggat hans rockcred i kanten. Och det är roligt med gladmelodisk metal. I rimliga mängder. 192 dagar kvar…..192 dagar kvar…..

november2008-inkl-srfko-013

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , ,

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.