Posts Tagged With: The Boss

Med Nyckeln Till Världsalltet under motorhuven…

När vi glider in på planen till Ullevi inför Konserten, slås jag av tanken på att detta inte är någon konsert. Detta känns mer som en reunion. Så fungerar ju fans. Jag fungerar så på två ställen: Söderstadion och Springsteenkonserter. Att se Bossen och hans band är att återknyta den bekantskap som varat längst i mitt vuxna liv. Barndomskamrater har jag kvar två stycken på riktigt. Gymnasiekompisar ett gäng. Ännu fler från handels och sedan har bekantskapskretsen tillåtits att växa mycket sparsamt. Jag snackar riktiga polare.

Bossen och hans gäng har jag känt i 27 år. Det var gitarrsolot i Candys Room som väckte min uppmärksamhet. På samma sätt som ett JAS-plan som störtar i centrala Stockholm under vattenfestivalen väcker ens uppmärksamhet, ungefär. Och sedan Hovet har jag sett otaliga konserter, minst en på varje turné, give or take.

Bruce har blivit som en väldigt avlägsen livskamrat. Konserter och plattsläpp relateras till andra stora händelser, få så stora som konserten på C’s födelsedag 1992, bara fyra dagar innan den förstfödda levererades till Lucky Town med en Human Touch.

Och sedan blir det reunion, då alltså, igen i Göteborg och pressen närmast skiter på sig av extas över konserten dagen innan. Mina konsertvänner, C, C och M läser och undrar stillsamt om det där går att toppa. Efter hyllning brukar ju ”Är du slut nu, Bruce”-draporna komma. Jag konstaterar iskallt, eller kanske bara med berättigat förtroende, att extrakonserten alltid är bäst: Extrakonserten är alltid bäst.

Hur det blir? Om jag vore den sortens artist som försökte försörja mig på att åka världen runt och spela, skulle jag helt sonika välja att bortse från konkurrenten Springsteen.

Han gör precis tvärtemot alla andra. Och där han gör som de andra gör han det så mycket bättre att allt motstånd måste vara meningslöst, totalt väck. Snurrandet med setlistor väcker stor uppmärksamhet i tidningarna, men allt han egentligen säger med det är ”Jag har hela världen i min hand. Jag styr mina konserter dit jag vill and please, hope you’ll like it”.

5 juli 2008 gör han det mer än någonsin. Han har aldrig riktigt betett sig så förut i min närvaro. Det är en softare och mer intensivt brinnande låga än någonsin. Springsteen KAN förvisso napalmbomba hela tillställningen med sina mest magnifika stadiumknäckare och han GÖR det också, men som en skicklig älskare eller en dådkraftig regissör – sannolikt både och – drar han ut på saker och ting och får hela djävla västsverige upp i brygga innan han släpper ner det igen och drar vidare.

Borta är merparten av Magic-numren och i dess ställe slänger han in högt och lågt – Roulette och Drive all Night är några minnesvärda ting. Borta är flera av flirtarna med The River-fansen, varken Point Blank eller, mer överraskande The River är med. Men vi får så mycket i stället att jag blir alldeles tårögd.

E-street band har sett mer energiska ut. Men musiken tar de till ännu en ny nivå. Om någon påstår att Clarence Clemons börjar tappa greppet är han mer koreografiintresserad än musikintresserad. Tonen skär alltjämt igenom pansarplåt och den största gåtan är hur en saxofon, byggd av så tunn plåt över huvudtaget håller ihop när man spelar på den sådär. Gesten med en egen guldtron till the big, heavy på scenen är briljant; både självironisk och hjärtknipande.

Little Steven är i högform och överträffas endast av Nils Lofgren som blir en blandning av Van Halen, Jedimästaren Yoda och en elvisp av valfri modell i en Because the Night-version som kommer att spelas i såväl himmel som helvete i evighet amen. Max Weinberg och Gary Tallent är som vanligt hur stadiga som helst. Är det någon därute som inte hajar den globala betydelsen av denna dynamiska bas-trum-duo? Roy Bittan och han den nygamle Federiciersättaren får också höga betyg. Soozie Tyrell fyller lätt tomrummet vid sin sida efter The First Lady of Rock. Också.

Bossens röst har låtit väsentligt värre. -92 och -97, till exempel. Nu fixar han både intonation och höjdvrål med den rutinerade klättarens smartness och vi ryser, inte minst just i ”Drive all Night”.

Man vet aldrig hur livet utvecklas. Vem som överlever och vem som inte gör det. Just nu kan det här bandet sin grej så bra att de transcenderar musiken, tar den till ett nytt tillstånd av vad det nu är de åstadkommer. Man ser få band som klarar det, och de senaste åren tycker jag att jag fått gott om jämförmaterial. Ta Rolling Stones eller Judas. De gör sin pryl tillräckligt bra för att man skall vara lycklig, men jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att de kan frälsa många nya. I Göteborg stuffar människor som inte var födda när stadion knäcktes på åttiotalet och man riktigt ser – som i en actionfilm, sådär ultrarapidinspirerat – hur de träffas av musiken, känslan, människorna.

Själv är jag bara så djäkla lycklig över att Stefan slängde på ”Darkness on the edge of town” den där vårdagen 1980, Där började alltsammans. Och det slutar aldrig.

 

Jag har placerat min blogg i
Södermalm
på bloggkartan.se

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , ,

Bruce Springsteen och konsten att överleva på finansmarknaden

Springsteenfans – så även jag – har en tendens att lägga in sina egna erfarenheter i Bossens texter. Som uppvuxen i en liten bruksort utanför en större tillverkningsstad hade jag busenkelt att relatera till textsträngar som ”early in the morning, factory whistle blows”… herregud, det var ju mina kompisars pappor han skrev om! Och när jag väl fått körkort och styrde föräldrarnas gamla Saab ut på vägen mot Västerås var det liksom bara ”roll down the window and let the wind blow back your hair”. Jag bodde i Skultuna – mitt i Västmanlands Badlands – och det var inget snack mellan mig och min bästa polare Stefan om att det var en town for losers och att vi pullade out of there to win eftersom alla andra polare var kvar där i sina ensliga rum i jakten på någon att skylla på och alla brudar var skjutna Point Blank nere vid the River – Svartån…..

Du är med va?

Men majoriteten av de som tänker på det här viset, till exempel de som skrivit antologin ”Springsteenland” har vuxit upp just på tillverkningsorter där en enda stor industri svarar för …typ allt. Hur är det för innerstadsstockholmare idag ? De som växt upp med föräldrar på högre poster i näringslivet? Hur är det för min exkollega som växte upp mitt i stan och åkte tunnelbana för första (och möjligen enda) gången på sin svensexa, som en ”kul grej” ?

 

Jo, Springsteen skriver naturligtvis för dem också.

 

Och han gör det bra. Allt väsentligt som sagts om finansbranschen har bossen sagt tydligare, smartare och med en bredbenthet som inte ens en valutablankande tradingboss kan åstadkomma fredagseftermiddagen efter en devalvering.

 

Ta Adam Smith i Wealth of Nations, när han skriver om människans inre drivkrafter:

 

The uniform, constant and uninterrupted effort of every man to better his condition, the principle from which public and national, as well as private opulence is originally derived, is frequently powerful enough to maintain the natural progress of things toward improvement…

 

Springsteen har naturligtvis också tänkt på det här, men formuleringen, jag säger bara det: 

 

Poor man wanna be rich, rich man wanna be king, and the king ain’t satisfied till he rules everything.

 

Och i alla finansknuttars favoritfilm, Wall Street säger Gordon Gekko om rikedomar..

 

I’m talking about liquid. Rich enough to have your own jet. Rich enough not to waste time. Fifty, a hundred million dollars, buddy. A player. Or nothing.
 

 

Fast bossen har förstås en bättre formulering kring Gekkos verksamheter:

 

Well I sought gold and diamond rings
My own drug to ease the pain that living brings
Walked from the mountain to the valley floor
Searching for my beautiful reward
Searching for my beautiful reward

 

…eller skall vi bara nöja oss med

 

I want it aaaaall, or nothing at all….

 

Alla investerares halvgud Warren Buffet säger ofta saker som:

 

I should emphasize that we do not measure the progress of our investments by what their market prices do during any given year. Rather, we evaluate their performance by the two methods we apply to the businesses we own. The first test is improvement in earnings, with our making due allowance for industry conditions. The second test, more subjective, is whether their “moats” – a metaphor for the superiorities they possess that make life difficult for their competitors – have widened during the year.

 

vilket chefen omedelbart omformulerar till

 

Oh, the price you pay, oh, the price you pay
Now you can’t walk away from the price you pay

 

När ekonomipressen gör ännu en av sina undersökningar av fondförvaltarnas förmågor och jämför deras avkastning senaste kvartalet, är det Springsteens ord som hänger likt eldskrift i luften….

 

You said heroes are needed, so heroes get made
Somebody made a bet, somebody paid

 

En lördagkväll utanför Spyan på Stureplan kanske vi hör någon sjunga: 

 

Some folks are born into a good life
Other folks get it anyway anyhow

 

För unga aktieanalytiker (tja, även jag har ju varit en sådan en gång i tiden..) som får skäll av sina flickvänner för att de bara jobbar och jobbar säger Springsteen lugnande (att använda när bonusen betalas ut)…

 

And tonight’s gonna be everything that I said
And when I walk through that door
I’m just gonna throw that money on the bed
She’ll see this time I wasn’t just talking

 

….och i dessa dagar när börsen –  “the street” som man säger på utrikiska – bara faller…och känslan av djungel tilltar

 

Outside the street’s on fire in a real death waltz
Between flesh and what’s fantasy and the poets down here
Don’t write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland

 

Till alla som ger småsparare rådet att “sitta still i båten” inte sällan med “is i magen” samtidigt som de själva tjänar pengar på förvaltningsavgifter konstaterar vår hjälte lakoniskt:

 

Pay me, pay me, pay me my money down, Pay me or go to jail, pay me my money down

 

Samtidigt som han själv nog åser marknadsutvecklingen och finanskrisen med följande ord:

 

Roulette, that’s the name
Roulette, that’s the game now
Roulette, I don’t know what they’re sayin’
Roulette, everybody’s playin’

 

Låt oss nu testa någonting svårt. Skulle Bruce Springsteen verkligen kunna givit Carnegies förra, sedemera sparkade, VD något råd om hanteringen av Finansinspektionen? Absolut! Den kritiserade tradingportföljen var ju till stor del uppbyggd kring optioner och futures i Ericsson. Alltså skulle han bara sjungit för Ingrid Bonde:

 

Don’t worry Darlin’, now baby don’t you fret
We’re livin’ in the future and none of this has happened yet

 

Och finansbranschens mästarprov, då? Optionsvärderingsformeln från duon Black & Scholes?

 

Den är ju till att börja med så klumpigt formulerad att vi tvingas länka till den:

 

Och Springsteen?

 

Enkelt!

 

 

”ONE…TWOOO…THREE…FOOO”

 

Vi kanske ses i Göteborg i helgen?

 

Till dess:

 

 ”Keep your eyes on the price, hold on”

 

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , ,

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.