Om de ”Obegripligt Kassa deckarna”

Det pågår en debatt just nu på www.svb.se – bland annat kommenterad på Deckarbiten och Orden Runt –  om tillståndet hos den svenska deckaren just nu.

Brist på fantasi, upprepningar av gamla formler, taskigt språk och en hel del annat tycks vara genrens problem. Jag tolkar det som att a) författarna fastnat i gamla hjulspår och att b) förläggarna är för fega för att bryta nya banor.

Hur skall man som både deckarförfattare och deckarförläggare förhålla sig till någonting sånt här?

Det är bäst att börja med litet självkritik. Författaren börjar: mina Micke Norelldeckare innehåller schabloner. Visst. Hjälten kan ibland beskyllas för att hitta lösningarna litet för lätt. Är hans vänskap med en högt uppsatt kommissarie på riksnivån egentligen rimlig? Är de skrivna på tillräckligt bra språk? Jag gör bara mitt bästa och i den senaste, Klöver Kungar, har jag fått god hjälp på vägen av Piratförlaget. Men okej, jag har förebilder utanför spänningsvärlden vars språkbehandling jag inte nått upp till. Ännu. Fast…nästa bok (se debatten om Nextopia för en kul parallell) kommer att lösa en hel del av de problemen. Den författare som kan tänka sig att göra någonting annat än att författa så bra han bara kan, bör göra det. Jag tillhör inte dem. Jag fortsätter, djävlar i mig.

Här får  förläggaren fortsätta: Jag tar på mig alla de korrfel och språktraggligheter som förekommit i Kalla Kulor Förlags böcker. Ibland har det gått djävligt fort. Och i begynnelsen arbetade vi ibland med korrläsare som faktiskt inte gjorde ett så bra jobb som vi hade hoppats. Som nytt förlag, hade vi inte heller tillräcklig framförhållning för att verkligen hinna med.  Däremot tänker jag tillbakavisa MED KRAFT att det inte finns en förnyelse i vår produktion. Vi har ALDRIG gett ut en bok som är lik någonting annat.

Erik Thulin (Det femte laboratoriet, Mordbibeln) skriver om en lokaljournalist i Vaggeryd som utreder lokala brott. Stilen är bestsellersk, men miljön och angreppssättet unikt. Eriks hjälte är dessutom osedvanligt grabbig, vilket vi fått på pälsen för av de som vill se mer kommersiellt gångbara (alltså appellerande till den kvinnliga och därmed bokköpande delen av allmänheten) hjältar. Den tredje – som vi just nu arbetar med – blir helt djäkla osannolikt bra.

Johan Holm (Blod över Serafernas Serenad, Men naturen ville annorlunda) skriver i en hårdkokt, men någonstans litet känslig ändå, stil om en hjälte som både är moraliskt konsekvent och rå i sitt agerande mot skurkarna och bisexuell. Han har dessutom uppfunnit en ny stadsdel: Söders Manhattan som bör läsas om för att begripas. Johan har nu påbörjat arbetet med en trea, där vi ytterligare stärker det som är speciellt med ”Sam Lindwall”.

Ulf Broberg-Peter Lundström (Iskallt Våld, Ondskans Väg, Rättarens Tid och Mannen från Tenhult) bryter helt ny mark. Deras produktion är konstruerad på en knastertorr, men anser många: gripande, och engagerande rapportprosa där ingen detalj saknar underliggande research. De innehåller en myriad karaktärer, ty sådant är ju också polisarbetet. Den totala realismen, helt enkelt. Den femte romanen, som vi släpper till hösten nästa år följer självfallet samma stil.

Hösten 2004 var vi större än Bonniers som debutantförlag. Störst i Sverige! Vågar handeln satsa på våra debutanter? Får vi någon hjälp av det litterära etablissemang som nu skriker på förnyelse? SJälvklart inte. Man får ju vara tacksam för att det finns några utmärkta publikationer som alltjämt ser som sin uppgift att recensera alla deckare som kommer ut.

Nu är vi inte bara i bokmarknaden för att ideellt och eventuellt förnya den svenska deckaren. Vi måste ju leva också. Därför jobbar vi nu på med de som debuterat hos oss och ger bara i undantagsfall ut nya deckarförfattare. Samtidigt som andra – t ex Ann på Orden Runt – tar sig an next gen av debutanter med samma glödande entusiasm som vi själva en gång började bygga Kalla Kulor Förlag på.

Deckare är populärkultur. Deckarna lever under samma betingelser som all annan populärkultur. Hundratals, tusentals utövare av jazz, blues, rock, metal, poesi, grafitti, skönlitteratur och oskön litteratur som deckare gör sitt bästa för att var och en förflytta gränserna något litet myrsteg framåt för varje år. Vinnarna blir färre och färre och tar mer och mer. Övriga får slänga upp sitt blod, sin svett och sina tårar på MySpace för allmän betraktelse, hora för gig och klä sig i kycklingdräkter på bokmässan för att väcka uppmärksamhet för sin så hett efterlängtade förnyelse.

Vilka nyskapande metalband har du hört i år? Det tog hyllade EST femton år att släppa en platta som verkligen kliver över gränsen. Så djävla synd att det blev deras sista. De första innehöll många tolkningar av andras verk och en hel del i redan kända stilar. Per Gessle gör ingenting nytt överhuvudtaget. Han omformulerar bara schablonerna. Springsteen började som nästa Bob Dylan men har med tiden uppfunnit en egen genre som i sig bygger på ungefär sexton andra, väl använda.

De som nu debatterar uselhet och brist på förnyelse borde börja med att städa framför den egna dörren och hjälpa de som verkligen försöker att nå ut, uppmärksamma nyskapandet, helt enkelt.  Jag vet att recensionsexemplar postas från alla håll och kanter från oss och alla våra kollegor – stora som små.

Eller skall vi fortsätta på den inslagna vägen och köpa in etablerade namn som Björn Hellberg (Lind & Co) eller torgföra kändisar som vår egen kommande Per Garthon och hans gruvligen sågade kollega Bodström? Jag kanske kan tala med min författare Fadde om inte han har lust att sätta sitt namn på en deckare. Jag märker att det lyssnas på och skrivs om allt han gör. Inte för att någon läst hans bok och verkligen försökt förstå vilken story som där berättas, utan för att behaga den miljon flugor som förutsätts gilla just den rapporteringen.

We’re in this together.