UR form lagom till sommaren med unik metod!

 

Jag brukar ju blogga om min kampanj #beach2064 här ibland. Och länge såg det ut som att den höll på att bli rena #beach2017. Men så kom verkligheten emellan.

Jag gillar ju verkligen att träna. I botten ligger någon slags beroendebeteende, förstås. ”If it’s worth doing, it’s worth overdoing” brukar rockers säga och jag är gärna med på den. Jättemed på den!

Träningen ger mig lugn, fokus, kickar, styrka och välmående, både för stunden och på längre sikt. Dessutom kompenserar den för när man overdoar andra grejor. Jag gillar ju kickar av många slag.

All träning har sin tid. Ett tag löpte jag nästan bara. Men det passade inte riktigt efter några år, så när tillfälle gavs blandade jag med bollsporter och gymmande. På sistone har det blivit svårt att hitta roliga sammanhang att lira boll, och då har det blivit mer gymmande. Sedan tappade jag litet löplusten och då blev det ännu mera gym. I höstas någongång fick jag finfin kontinuitiet med tre-fyra pass i veckan. Och i november i fjol skapade jag ett schema med tre vanliga gymbesök och två mer ben/bål-orienterade – per vecka. Det lyckades jag hålla fram till jul och därefter fram till den femte april i år.

Snacka om #beachwhatever, liksom. FEM gympass i veckan, kontinuerligt. Jag mådde fantastiskt. Min puls gick ned, min fettvikt minskade, jag blev skitstark och mådde, kort sagt, djävligt bra. Fram till den femte april i år.

För att utmana mig själv rejält körde jag dessutom en ketonfas-satsning samtidigt som jag tränade på (om än i lugnare takt) under två veckors tid. Då lyckades jag bränna fyra-fem kilo fett utan att tappa någon muskelmassa alls. Det är tämligen magiskt med mina mått mätt. Alltså: två veckor!

Och sedan blev det den femte april.  Exakt vad som hände, håller vi fortfarande på att kolla. Naprapater tror att det är en understark muskel på ett väldigt litet ställe i ryggen som spökar. Världens klokaste fysioterapeut som skrynklat ut mina vrinklar och vrår sedan hösten 1999 tror att det är en nerv som kommit i kläm mellan två muskelpaket. Läkaren som ska göra magnetröntgen tror att det är tjall i axeln.

Oavsett: smärtan gjorde det omöjligt att gymma och i några veckor gick jag bara omkring och var förvirrad över bristen på träning. Så småningom –  på temat ’det man vattnar växer’ – gick det rutin i icketräningen. Voltaren, smärta, dåligt humör pga brist på träning, den där krypande känslan av att någonting är knas i kroppen… ond cirkel.

Men effektivt. Om du verkligen vill komma UR form till sommaren är detta metoden för dig. SLUTA TRÄNA.

Resultatet är häpnadsväckande! På mindre än tre månader har jag lyckats

• Gå upp sex-sju kilo. Nästan allt är fett, dessutom.
• Öka min vilopuls med TIO slag.
• När jag idag för första gången sprang igen efter uppehållet: kilometertider som ligger 15 % över senaste mätning i genomsnitt. Hur pulskurvan såg ut under löpningen vinner man inga motivationsböcker i pris för att gissa: knallrött.
• Inse att Voltaren är utmärkt för att sabba skärpan och koncentrationen i det kreativa arbetet.
• Blivit en avgjort mindre energisk människa.

Alltså… för dig som jobbar kreativt, effektivt och fritt och längtar efter en helt annan tillvaro, jag kan bara säga SLUTA TRÄNA!

Men nu har jag testat det här. Och den nya satsningen, även om gymmandet får anstå på obestämd tid, kallar vi för #vägentillbaka.

För under dagens testlöprunda höll benen, kroppen och humöret. Allt det där jag hade saknat kom tillbaka, om än i försiktiga mängder. Och jag LYCKADES faktiskt springa den där sköna 7.5 km-rundan som jag uppfann här ute på landet för att ha något trevligt och kort att varva långlöpningarna med. Jag höll hela vägen.

Hur lång tid kommer det att ta att komma tillbaka i form, tro? Och har du några tips?Önska mig gärna lycka till. Och som sagt, vill du komma i riktigt taskig form, gör bara som jag.

Eller låt bli.

 

 

 

Årets julklapp: Ett livspussel!

Det finns olika sätt att lägga pussel. När ungarna var små, hade vi Montessori-inspirerade plattor med små barnknubbfingervänliga knoppar på varje pusselbit för att träna formsinnet. När jag själv var liten hade jag ett favoritpussel som jag kunde lägga om och om igen. Det var så trevligt när den där hästen äntligen fick titta ut ur stallet igen. Någonstans på mammas vind ligger nog pusslet kvar. Undrar vad det blir när man lägger det igen?

Nuförtiden ska det läggas livspussel. Även med utflugna ungar, måste man ju hålla reda på det där.. alltinget.. som är livet. Och om mitt barnjag gillade att repetera konstruktionen av en viss bild (så har jag också ett spatialt sinne som en …råriven morot, garanterad fail på alla begåvningstest) älskar jag som vuxen att sköta mitt 10 000 bitars livspussel med nya inslag varje gång.

Jag har alltid hållit på med det ganska medvetet. Pusslandet. Och det är klart att man blir rätt slängd på att få tillvaron att hänga ihop när man tränat i flera decennier på att göra många saker samtidigt. Jag har ju i stort sett alltid kombinerat arbete med träning, musicerande, skrivande och andra roliga projekt. Hela mitt liv har, om man betraktar det på det sättet, varit en kul kamp för att balansera om tillvaron tillräckligt ofta.

Därför skrev vi boken ”Plikt eller Passion – finn din grej” tillsammans, jag och Anna Iwarsson. Hon har använt ”Omval” som sin process för att orientera sig i tillvaron. Jag har andra hjälpmedel. Och när man lägger verktygen bredvid varandra, blir det riktigt intressant.

Mitt främsta trick ligger i ett regelbundet användande av en metod jag kallar för ”Den mentala instrumentbrädan”.

Hur det går till? Jag betraktar alla mina livsaktiviteter som mätare (tänk cockpit i avancerat flygplan) på en gigantisk instrumentbräda: en mätare för träning, en för… säg sömn, en för gitarrövningen, en för trumpeten, en för eget skrivande, en för roliga aktiviteter med vovven.. du är med, va? När jag ärligt fyllt i alla mätare på en skala från ”ingenting” till ”mer än nödvändigt” har jag ett underlag för att ta ställning till vad här i tillvaron jag vill förändra. Ska någon mätare bort och någonting annat läggas till? Vad gör jag tillräckligt och för mycket av? Vad har jag glömt?

Någonting som vi tidigt identifierade i familjen som kritiskt och för stort, och helt onyttigt på alla instrumentbrädor, var ”resor och transporter”. Sedan dess har jag aldrig bott längre än tre kilometer från jobbet. Gissa hur mycket tid och energi man sparar på det? Och vilken glädje de alternativa aktiviteterna (hämta ungarna från dagis i tid, öva en extra kvart på saxen på morgonen före jobbet) ger i stället?

Vi skriver mycket mer om det här i Plikt eller Passion, förstås. Och att lära sig metoden är ganska enkelt. Däremot: NÄR tar du dig tid att genomföra det? Eller känner du någon som verkligen borde ta till sig tankarna? Mitt oblyga förslag är: ge bort boken i julklapp och skriv tydligt i boken att någon av mellandagarna måste användas för läsning och reflektion. När julbordet är nedfällt och uppställt på vinden, släktingarna utflugna, klapparna uppackade och omslagspapperet uppeldat i öppna spisen, det är ju DÅ man har tid och rätt att fundera en stund.

Vem vet. Kanske ger du bort julklappen som förändrar en väns liv till det bättre? Eller ger du boken till dig själv?

 

 

 

 

Novembernojan är över oss!

Höstens signaturmelodi är ”Det är mycket nu men det blir bättre sen”, inte sant? Jag känner i alla fall igen mig i den beskrivningen. Nu finns statistik som antyder att hösten är vår farligaste arbetsperiod. Och det är DIN mentala hållbarhet som står på spel. Faktiskt.

Månadsskiftet oktober/november har alltid varit min mest aktiva tid på året och jag har till och med ett namn på det hela: ”Novembernojan”. Och häromdagen satt jag och resonerade med Anna Iwarsson, (min medförfattarinna till ”Plikt & Passion” som är en sorts uppföljare till hennes egen ”Omval”) om det här. Vi snackade om varför vi bägge satt och nästan småstudsade på den lokala indiern, varför det liksom flimrade litet lila i våra kanter och hur det kunde komma sig att vi kände oss så positivt överlastade. Men stressade, fast ändå inte. Som vanligt tog det oss inte så lång tid att närma oss en teori, och den går såhär:

Semestern är roten till det onda. Eller snarare: återkomsten efter semestern är roten till det onda. Året går ju såhär, tänkte vi: I januari är det ganska lugnt och nyårsföresatserna hänger i. Vi är trots allt ganska avstressade när julhelgerna och nyår är över, och årets första månad är allmänt en tid för andhämtning. Sedan ökar gradvis tempot tills vi är inne i den genomintensiva månaden maj. I juni blir det åter avspänning och dag för dag går varvräknaren nedåt, tills semestern är över.

Då börjar vi om: återhämtningen sätter igång hjärnan i alla tänkbara utvecklingsbanor. Idéer skapas, och nya projekt lanseras, till exempel barnens nya sportform, studiecirklar i språk och kanske… keramik, extraaktiviteter på jobbet, nya projekt i bostadsrättsföreningen, det där styrelseuppdraget som legat på lut ett tag. Det är alltid en skön tid, den där återkomsten efter semestern. Men sedan dras snaran sakta åt. Ju längre in i september vi går desto mer kommer allt ordinarie igång, samtidigt som de nya projekten rullar på. Och någon gång i mitten av oktober uppstår känslan av att

HA

SÅ

HIMLA

MYCKET!

Här någonstans får man dra öronen åt sig. För tempot sjunker inte under hösten. Snarare tvärtom. Ty oktoberpressen övergår i novembernoja och sedan måste

ALLT

VARA

KLART

TILL

JUL

….inklusive julförberedelserna, förstås. Känner du igen dig? Du är inte ensam. Vi började fundera över om det var ett privat fenomen, eller om vi hade kommit någonting på spåren. Därför bad vi Försäkringskassan ta fram statistik på det hårdaste utfallet av oktoberpressen, nämligen sjukskrivning på grund av svår stress. Resultatet var otippat tydligt. Antalet sjukskrivningsfall varje månad i procent av genomsnittet för året följer nämligen exakt det mönster som vi beskrev ovan.

Linjen visar alltså månadens andel av årsgenomsnittet för sjukskrivning pga svår stress under åren 2014-2015. Källa: Försäkringskassan, egen bearbetning.

Vad gör vi för fel under hösten? Kanske finns även andra förklaringar – mörkret som återvänder, temperaturen som faller, den inhemska fotbollssäsongen som tar slut ? – men i mina och Annas ögon handlar det också om de val vi gör. När hösten börjar, har vi verkligen funderat igenom våra aktiviteter? Fungerar planeringen eller tar vi på oss litet för mycket? Är det kanske rentav så att det är på hösten som konsekvensen av det vi håller på med blir ovanligt tydlig? Som författare till två böcker med just det egna valet, planeringen och reflexionen som tema, känner vi att vi har någonting att bidra med i den här frågan. Både ”Omval” och ”Plikt eller passion” tar upp vår förmåga att organisera tillvaron på ett både genomtänkt och ”genomkänt” sätt. I kommande blogginlägg kommer vi att ta upp några metoder för att undvika oktobernojan. Men om du redan nu vill läsa på – surfa in på nätet eller din lokala bokhandel och ge dig i kast med

Plikt eller Passion

..och Omval

Bullets over Broadway…

En svensk uppsättning av en Woodyallenfilmbaserad musikal på Göta Lejon? Vi såg publikrepet måndagen den 5 september och jag kan inte säga att mina förväntningar på det hela var jättehöga. Göta Lejon har ju en förmåga att sätta upp föreställningar av skiftande kvalitet, somt fantastiskt, annat ganska platt. 

Nu förstör jag dina förväntningar genom att konstatera att jag hade HEEEELT fel inställning när jag slog mig ned. Ty B.o.B är ju en extremt lyckad uppsättning.

Inledningsnumret på nattklubben var litet tafatt; kändes inte alldeles ihopdansat och rätt avslaget för att just vara ett intronummer. Men sedan brakade det loss i en urladdning som heter duga och det är bara att applådera den gradvisa energiökningen nummer för nummer som äger rum fram till paus. Den kvinnliga dansarensemblen fick revanschera sig rätt snabbt för inledningsnumret, den manliga delen – huvudsakligen i olika gangsteroller – är fläckvis alldeles överdjävligt samdansad i flera sköna koreogafier varav ett par riktigt högklassiga steppnummer. Linus Wahlgren som den unge hipsterförfattaren-cum-regissören (vi ÄR ändå i SoFo, det GÅR inte att inte använda H-ordet) är riktigt vass. Hans flickvän, som jag tror spelades av understudyn Ulrika Ånäs, har en pipa som går utanpå det mesta och en charisma to match. Johan Rheborg som Cheech, den kulturelle gangstern fungerar bortom otippat väl.

Den ende som egentligen genomgående agerar som en plump i protokollet, vad beträffar nävaro, tajming, sång (eh)-röst och annat är Johan Rabeus i rollen som storskurken. Naturligvis behövs ett varumärke på den rollen för att locka musikalturistbussarna, men alltså… det räcker inte att ställa in gangsterskorna på scenen, och rollen är lätt att hamna snett i.

Andra akten är kortare än den första och merparten av de finurliga vändpunkterna var redan avverkade när ridån höjdes igen. Men med fina dansnummer, ett allt starkare agerande (minus Rabeus, men plus alla andra) och – en riktig superhöjdpunkt i separationsduetten, där firma Wahlgren och (tror jag fotfarande) Ånäs glänste så att mina ögonvrår tårades av glädje, hölls tempot uppe.

Avslutningen är litet sockersöt och lam, men sammanfattningsvis kan ingenting få mig att tycka att det här rappa stycket med sin (måste ju nämnas) oerhört tajta orkesterinramning och grymma artistinsatser (minus .. du vet vem) inte kommer att bli årets musikalhit i Stockholm.

 

Femton år som författare….

Snart är det dags för födelsedagskalas! (Ja, för fan, är du en vän får du säkert en inbjudan inom någon vecka eller så. Och har du inte fått det, men ändå är en vän, så påminner du mig vänligt men bestämt om detta, ty jag är felbar.)

Det är snart femton år sedan jag debuterade med ”En gudabenådad bullshitter”. Konsekvenserna av denna debut är nästan inte möjliga att mäta, eftersom romanen blev startskottet för ett litet amatörhobbyförlag som så småningom, inte helt olikt en drakunge, växte sig stort och eldade upp hela min karriär i finansbranschen. Lika gott så, kanske.

Dessutom blev det några böcker till. I skrivande stund snackar vi om 24 titlar under eget namn och ytterligare tre under pseudonym eller täcket.

Jag ångrar inte en sekund. Att ge sig in som debuterande författare och debuterande förläggare samtidigt var naturligtvis lika dumdristigt som allting annat jag gör när jag har en stark instinkt. Men det gick faktiskt bra. Nästan osannolikt bra. Debuten sålde i olika upplagor 30 000 exemplar i första vändan. När jag sedan överlät rättigheterna till Piratförlaget som återutgav debuten och de följande i tre pockets under nya namn samtidigt som en fjärde roman om min första deckarhjälte, ekonomijournalisten Micke Norell, släpptes, sålde den ytterligare några tusental. Men det viktigaste var kanske inte försäljningssiffrorna i sig, utan att de slantar som vällde in räckte mer än väl för att fortsätta driva Kalla Kulor Förlag ett tag till. Böckerna som kom därefter gav i sin tur små överskott som hjälpte oss en bit på vägen och sådär har det fortsatt. Från En gudabenådad bullshitter till ungefär 20 titlar varje år med fyra anställda och en och en halv hund på förlaget.

Har jag lärt mig nåt? OM! Har jag ångrat något som jag nu skulle kunna göra mycket bättre? SJÄLVKLART. Kan andra aspirerande författare och förläggare lära sig något av resan? Troligen. Jag tänker att jag återkommer på olika sätt om lärdomarna under hösten. Jo, jag lovar redan en serie här på bloggen och i andra medier.

Hur firar man någonting sånt här, då? Jag kunde inte låta bli att återknyta till min förste romanhjälte – Micke Norell. Han har inte synts till sedan inblandningen i Kreugermorden (2009) så… att en hel del öl förmodligen hunnit rinna över bardiskarna sedan senast var en näraliggande slutsats. Och när jag såg mig omkring i den värld som är hans, insåg jag hur MYCKET det finns att skriva om, och hur irriterat han måste ha väntat på att få – som man säger nuförtiden – ”göra skillnad”.  Undertiteln? BULLSHITTER 2 (även om det är min sjätte roman om Micke, känns det här som tvåan på något vis. Återkomsten)

Därför tog det inte särskilt lång tid att bestämma ämne: Makt.

Vem har egentligen makt? Och på vilka grunder? Vad händer när två personer råkar i öppen maktstrid? Och vad händer när två andra personer råkar i en maktstrid som bara den ena personen känner till? Inte förrän mycket sent i den nya romanen framgår vem som är den egentliga makthavaren….

För att göra saker och ting litet skojigare ändå, lånade jag en form från mästarförfattaren John Dickson Carr, den så kallade ”slutna-rummet-historien” och sedan var det bara att börja plita. Fast man plitar inte länge. Man använder Scrivener. Namnet? Jo, jag lekte litet med John Dickson Carrs mest kända låstarummethistoria, ”Den ihålige mannen”. Inga likheter i övrigt.

Boken har premiär med stor födelsedagsmottagning i oktober. Men redan nu kan du faktiskt förhandsbeställa den mest skakande skildring av näringslivet som träffar bokhandelsdiskar (fysiska och virtuella) i år.

Det gör du nämligen här: 

På återhörande i ämnet.

 

 

 

 

Bokmässebesök av ett yngre mig…

Av en ren slump, råkade jag hitta ett inlägg som skrevs i augusti 2007 som ett försök till putslustig framtidsvision. ”Välkommen till bokmässan 2017” döpte jag det till. En rätt ball grej, eftersom jag helt glömt bort mina slutsatser från den tiden. Vad säger du? Jag kan tycka att den nio år yngre modellen av Hans-Olov hade ett par grejor klart för sig, även om förändringen inte gått i den takt som gamla (dvs unga) jag trodde. För övrigt måste man nog slå sig själv på fingrarna och återkomma med en ny tioårsvision. 

Men såhär skrev i alla fall han som var jag på den tid det också begav sig: 

 

Bara en månad kvar! I slutet av september är det dags för hela litteratursvängens stora personalfest i Göteborg. Fyra-fem dagar och nätter av oavbrutet mingel och kontaktsökande. Julafton för boknördar och festprissar i alla mentala åldrar! Mässan utvecklas hela tiden, trots att den egentligen inte kan bli så mycket bättre. Men den måste ju spegla branschen. På Första Tillslaget presenterar därför en exklusiv titt på utvecklingen under kommande tio år.

 

Bokmässan 2017 är så mycket mer än bara mässan på plats. Väsentligt fler än de som tagit sig till Göteborg följer hela spektaklet inklusive boksigneringar, mutmiddagar, brottningsmatcher i baren på Park Aveny och fylleknull via de webbkameror – till förvillelse lika pannlampor – som bärs av många framåt författare och vilkas upplevelser streamas i realtid till den intryckstörstande allmänheten. Flera av de mest spektakulära strömmarna sammanfattas dessutom löpande av spökskrivare och ges ut under mässans sista dag som books on demand.

Samt på DVD. Mässan avhålls i två hallar: AdLibrishallen (det som tidigare kallades för ”Mässan”) och Scandinavium. 

Det senare är platsen där man kan se de stora elefanterna uppträda. Seminarieverksamheten växte helt enkelt ur de gamla lokalerna när intresset för de stora författarna vände uppåt ytterligare. Därför håller topp-tio författarna inte längre seminarier; de ”giggar” och tjänar i princip mer pengar på sådana föreställningar – inklusive T-shirts, halsdukar, bokpåsar, affischer och annan merchandise – än på sin bokförsäljning. 

I AdLibrishallen har mycket hänt. Namnet, till att börja med: sedan AdLibris köpte samtliga fristående bokhandelskedjor samt en stor del av forntidens ”skivaffärer” och förvandlade dem till distributionsenheter för nätförsäljningen av böcker i alla dess former (inklusive Live-DVD’s från författargiggen) har man även tagit över sponsorskapet för hela den fysiska mässan.

Mässan har ju alltid haft drag av gladiatoruppträdande men nu har den upplevelsen förstärkts, bland annat därför att förlagsbranschen hårdnat. De stora förlagen har blivit större. Och de små förlagen har blivit riktigt pyttesmå. Minst är det snabbkrympande ”Silverfisk” förlag, vars utgivning fokuserar på kvalsterfrågor. Och mindre blir det.

”De fyra stora” har var sin rejält tilltagen del av mässutrymmet.  Piratförlaget har fortfarande de största och bäst säljande författarna och lever högt på det. Bonnier äger ju det mesta av det som tidigare kallades för förlagsbranschen och klarar sig därför väl ekonomiskt trots att Ernst Brunner och Björn Ranelid alltjämt tillåts ge ut sina allt mer högkvalitativa böcker…i allt mindre upplagor. ICA/Statoil-TV4-Aftonbladsförlaget marknadsför sina hitförfattare via dagliga gratispockets som marknadsförs via den egna tevekanalen och i de egna butikerna.

Telia Förlag har den digitala bokmarknaden i ett järngrepp och strömmar både ljudböcker och eböcker till det nordiska folkets KC’s  (kommunikationscentraler – en gång kända som ”telefoner” respektive ”läsplattor”). 

Bredvid jättarna ligger något dussin produktionsförlag – verksamheter som lever på att skapa idéer till debatt-, citat- humor- och allmänna pruttböcker som sedan trycks och lanseras av förlagsjättarna. Vid sidan om dessa jättar finns ett knappt tusental småförlag som representeras av cirka femhundra eldsjälar – de flesta driver således flera egna förlag för att dryga ut sin pension i det allt hårdare samhällsklimatet. Småförlagen säljer inte bara böcker: även messmör från den egna gården, hembakta bullar, marmelad och halsband gjorda av utryckta förläggarnaglar samt slitet förläggarhår finns att tillgå. Som om någon brydde sig.

I den gigantiska boxningsringen mitt på det omfångsrika golvet i AdLibrishallen myllrar författarna i en oschysst kamp om att ta sig ut till den första ytterkretsen – agentagenterna. När en författare oskadliggjort minst femtio motståndare – så stor anses överetableringen vara detta år – får vederbörande rätt att liera sig med en agentagent – en stor och kraftfull man som i kamp med ytterligare ett tjog agentagenter – så stor anses överetableringen vara detta år – slåss om att få pitcha sina författare hos agenterna. Agenterna går efter ytterligare en kamp på liv och död mot ett tjog andra agenter vidare till pitchar hos produktionsförlagen och sådär håller det på. Det ständiga kampmomentet leder till att även begravningsbyråerna – den ledande Göteborgsbyrån heter ”Mord på Ord” och startas redan 2012 – lever gott på drömmen om det gyllene författarskapet.

Men för de som överlever eller bara tar det lugnt i konkurrensen väntar en fest utan dess like – hela Göteborgs Centrum är ombyggt till mingel och mässkvalificeringsområde i ett samarbete mellan Gothia Cup och Göteborgs Krogägare.

 

Var jag tänker vara som författare och som delägare i Kalla Kulor detta år? DET tänker jag inte avslöja i förväg. Men vi ses där. Och jag bjuder på en bira.

 

#beach2064, del 60: I MÅL!

Årets komma i form efter en karaktärsmässigt inte helt korrekt november-december är nu avslutad och jag har alltså inte haft så låg vikt på femton år. Sedan den 8 februari har jag tappat sex kilo (!) huvudsakligen med hjälp av iTrims VLCD-program. Sedan den 21 augusti 2014 är jag nu ner nästan 20 kilo. Och jag gör några reflexioner

  

• Det är skitjobbigt att köra ett VLCD helt hardcore när familjen runtom är matintresserad och utövande. Man får ha ett ton med skärpning och uppmana övriga familjen till medkänsla och pepp. Det fungerade.
• När man – som jag nu – kör VLCD-dieten från en lägre viktnivå finns en rejäl risk för soppatorsk. Närmare tre veckors fasta gör att man emellanåt HELT tappar orken. Min förmåga att arbeta kvällstid har varit som bortblåst, jag har helt enkelt inte orkat. Kanske har det också varit en bra grej – att bryta mönstret litet. Det jag faktiskt har klarat av är manusläsning, vilket för en bokförläggare och författare inte alls är någon dum grej.
• Resultat: Den första veckan var otroligt effektiv. Den andra veckan var helt okej. Den tredje veckan – som blev fem dagar – gav sju hekto i viktnedgång. Att fasta så länge med så magert resultat känns egentligen ganska ointressant. OM jag någon gång måste göra om det här, kommer jag att skippa sista veckan.
• Det är NU det BÖRJAR. Jag har tränat ytterst oflitigt – mest hållit mina 70-80 000 steg i veckan med promenader. Men nu, när jag tillsätter – genomtänkt – mat, är det dags att dra igång träningen på allvar. Nästa vecka ska bli en så kallad perfekt vecka med tre gymbesök och två löpturer. Inga krav på innehållet, men rutinen måste sätta sig.

Men alltså: SÅ DJÄVLA SKÖNT!

Firade med att äta en omelett denna morgon. Smaken går bortom alla upplevelser, och i morgon kväll firar vi våra februaribarn med födelsedagsmiddag på köttrestaurang.

 

 

 

 

 

#beach2064, del 58: !”Sätts SööuFöööu”

Jag har varit medlem där sedan 2004. 12 år. Det är en ganska lång tid som jag har langat in ett antal hundringar i månaden för att sedan utnyttja mitt kort någonstans mellan …sådär…via inte alls (tex på sommaren) till AS-intensivt. Just nu, och sedan ett år, känns det som, gör man om gymmet från Sats Kocksgatan till ”Säääts SööuFööu” och utnyttjar ett namn som började bli uttjatat för tio år sedan. Varför inte kalla det för SATS SoKock-NoAs, med tanke på läget mellan Kocksgatan och Åsögatan? Inte det?

Nå. Det påstås stå färdigt i april. Detta NORDENS största gym med hot yoga, kampsport, och mycket annat. För oss som tränat där senaste året (de senaste två månaderna har jag ju varit borta pga skador; det verkar ha varit den bästa deal någon fick) har de nya träningsformerna avlöst varandra: löpning i sågspånsdamm (SawDust Grit) letande efter flyttad maskin (InEscapable HardAss You) Cablecross i 140 decibel (LOUD Cable Call of DUTY) samt hopp över liten, slavisk hantverkare (Polish X-Power BalletPLUS)

Allt blir säkert jättebra när det är klart, när alla grejor kommit på plats, när alla anställda lärt sig var grejorna finns och när de i sin tur visat kunderna hur allting fungerar. Men jag undrar i mitt stilla sinne – HUR i hela världen SATS tänker kompensera sina trogna kunder för det tålamod vi visat genom att pröjsa I-landspengar för att träna på ett gym där I-landsproblemen står som spön i backen? Det bästa hade naturligtvis varit att stänga och intensivrenovera. Det näst bästa att renovera ett plan i taget. Även om det är upplopp nu, känns det trist att komma hem med sågspån ända ned i lungspetsarna och ringande öron.

Dock. Man byter inte ut sitt gym.

Och första delmålet för viktnedgången är avklarat. 1.9 kg till nästa.

 

 

 

#beach2064, del 57: En vecka klar

Det går inte riktigt lika snabbt med viktnedgången som under hösten 2014. Men då hade jag å andra sidan 15 kilo mer att rensa bort. Och jag är fortfarande nöjd med resultatet – 3.1 kilo på en vecka, vilket gör att det känns som att det är NU det verkligen börjar. Eftersom jag avbryter experimentet om tio dagar, bör det gå att nå ett tapp på 3.5-4 kg till, vilket är helt i min smak.

Gymrepremiär idag. Man kan inte påstå att prestanda är på topp, eftersom kolhydratdepåerna …inte är längre. Överhuvudtaget. Men jag tog mig igenom med full energi i allt utom musklerna, dvs mungiporna uppåt. Målet med gymmandet är egentligen inget annat än att underhålla musklerna för att kroppen ska bränna någonting annat i första hand.

Vad är lärdomen av denna vända? Det sociala är tyngst. Man måste ha ögonen på belöningen när fredagsmys och mellomiddag äts runtomkring en. Man måste tänka på hur det ser ut om tio ynka dagar, när ytterligare vikt försvunnit. Man måste tänka på vad det är man  vill med alltsammans. Men det gör jag.

6 ynka hg till delmål 1. Är jag där på onsdag?

#beach2064, del 56: mäta, mäta, mäta!

Det finns bara en väg att nå mål och det är genom att mäta vägen dit. Men hur och på vilket sätt? Det finns många verktyg, men jag har funnit mitt. FitBit, nämligen! En puls-steg-kalori-kilometer-mätare med möjlighet till social samvaro över nätet och idel andra kopplingar. Jag har klockan på handleden och en våg – som mäter vikten tillförlitligt men fettprocenten åt fanders. De kommunicerar med min bas på nätet och jag kan dessutom utmana vänner på stegtävlingar, vilket jag regelbundet gör. När jag löptränar regelbundet finns däremot inget som slår min RunKeeper i telefonen, den lagrar just löpningen så detaljerat. Men komplementet med fitbit även där ger mig bättre koll på pulsläget, ty allt lagras och går att analysera. 

I morgon drar gymmandet igång på allvar. Det kommer tillfälligtvis att hämna viktnedgången, men å andra sidan handlar ju detta om välbefinnande. 

Nio hekto till delmål ett. Sedan får vi se hur långt man kommer.