Bokmässebesök av ett yngre mig…

Av en ren slump, råkade jag hitta ett inlägg som skrevs i augusti 2007 som ett försök till putslustig framtidsvision. ”Välkommen till bokmässan 2017” döpte jag det till. En rätt ball grej, eftersom jag helt glömt bort mina slutsatser från den tiden. Vad säger du? Jag kan tycka att den nio år yngre modellen av Hans-Olov hade ett par grejor klart för sig, även om förändringen inte gått i den takt som gamla (dvs unga) jag trodde. För övrigt måste man nog slå sig själv på fingrarna och återkomma med en ny tioårsvision. 

Men såhär skrev i alla fall han som var jag på den tid det också begav sig: 

 

Bara en månad kvar! I slutet av september är det dags för hela litteratursvängens stora personalfest i Göteborg. Fyra-fem dagar och nätter av oavbrutet mingel och kontaktsökande. Julafton för boknördar och festprissar i alla mentala åldrar! Mässan utvecklas hela tiden, trots att den egentligen inte kan bli så mycket bättre. Men den måste ju spegla branschen. På Första Tillslaget presenterar därför en exklusiv titt på utvecklingen under kommande tio år.

 

Bokmässan 2017 är så mycket mer än bara mässan på plats. Väsentligt fler än de som tagit sig till Göteborg följer hela spektaklet inklusive boksigneringar, mutmiddagar, brottningsmatcher i baren på Park Aveny och fylleknull via de webbkameror – till förvillelse lika pannlampor – som bärs av många framåt författare och vilkas upplevelser streamas i realtid till den intryckstörstande allmänheten. Flera av de mest spektakulära strömmarna sammanfattas dessutom löpande av spökskrivare och ges ut under mässans sista dag som books on demand.

Samt på DVD. Mässan avhålls i två hallar: AdLibrishallen (det som tidigare kallades för ”Mässan”) och Scandinavium. 

Det senare är platsen där man kan se de stora elefanterna uppträda. Seminarieverksamheten växte helt enkelt ur de gamla lokalerna när intresset för de stora författarna vände uppåt ytterligare. Därför håller topp-tio författarna inte längre seminarier; de ”giggar” och tjänar i princip mer pengar på sådana föreställningar – inklusive T-shirts, halsdukar, bokpåsar, affischer och annan merchandise – än på sin bokförsäljning. 

I AdLibrishallen har mycket hänt. Namnet, till att börja med: sedan AdLibris köpte samtliga fristående bokhandelskedjor samt en stor del av forntidens ”skivaffärer” och förvandlade dem till distributionsenheter för nätförsäljningen av böcker i alla dess former (inklusive Live-DVD’s från författargiggen) har man även tagit över sponsorskapet för hela den fysiska mässan.

Mässan har ju alltid haft drag av gladiatoruppträdande men nu har den upplevelsen förstärkts, bland annat därför att förlagsbranschen hårdnat. De stora förlagen har blivit större. Och de små förlagen har blivit riktigt pyttesmå. Minst är det snabbkrympande ”Silverfisk” förlag, vars utgivning fokuserar på kvalsterfrågor. Och mindre blir det.

”De fyra stora” har var sin rejält tilltagen del av mässutrymmet.  Piratförlaget har fortfarande de största och bäst säljande författarna och lever högt på det. Bonnier äger ju det mesta av det som tidigare kallades för förlagsbranschen och klarar sig därför väl ekonomiskt trots att Ernst Brunner och Björn Ranelid alltjämt tillåts ge ut sina allt mer högkvalitativa böcker…i allt mindre upplagor. ICA/Statoil-TV4-Aftonbladsförlaget marknadsför sina hitförfattare via dagliga gratispockets som marknadsförs via den egna tevekanalen och i de egna butikerna.

Telia Förlag har den digitala bokmarknaden i ett järngrepp och strömmar både ljudböcker och eböcker till det nordiska folkets KC’s  (kommunikationscentraler – en gång kända som ”telefoner” respektive ”läsplattor”). 

Bredvid jättarna ligger något dussin produktionsförlag – verksamheter som lever på att skapa idéer till debatt-, citat- humor- och allmänna pruttböcker som sedan trycks och lanseras av förlagsjättarna. Vid sidan om dessa jättar finns ett knappt tusental småförlag som representeras av cirka femhundra eldsjälar – de flesta driver således flera egna förlag för att dryga ut sin pension i det allt hårdare samhällsklimatet. Småförlagen säljer inte bara böcker: även messmör från den egna gården, hembakta bullar, marmelad och halsband gjorda av utryckta förläggarnaglar samt slitet förläggarhår finns att tillgå. Som om någon brydde sig.

I den gigantiska boxningsringen mitt på det omfångsrika golvet i AdLibrishallen myllrar författarna i en oschysst kamp om att ta sig ut till den första ytterkretsen – agentagenterna. När en författare oskadliggjort minst femtio motståndare – så stor anses överetableringen vara detta år – får vederbörande rätt att liera sig med en agentagent – en stor och kraftfull man som i kamp med ytterligare ett tjog agentagenter – så stor anses överetableringen vara detta år – slåss om att få pitcha sina författare hos agenterna. Agenterna går efter ytterligare en kamp på liv och död mot ett tjog andra agenter vidare till pitchar hos produktionsförlagen och sådär håller det på. Det ständiga kampmomentet leder till att även begravningsbyråerna – den ledande Göteborgsbyrån heter ”Mord på Ord” och startas redan 2012 – lever gott på drömmen om det gyllene författarskapet.

Men för de som överlever eller bara tar det lugnt i konkurrensen väntar en fest utan dess like – hela Göteborgs Centrum är ombyggt till mingel och mässkvalificeringsområde i ett samarbete mellan Gothia Cup och Göteborgs Krogägare.

 

Var jag tänker vara som författare och som delägare i Kalla Kulor detta år? DET tänker jag inte avslöja i förväg. Men vi ses där. Och jag bjuder på en bira.

 

Categories: bokmässa, författarliv, förlagsliv, Uncategorized | Lämna en kommentar

#beach2064, del 60: I MÅL!

Årets komma i form efter en karaktärsmässigt inte helt korrekt november-december är nu avslutad och jag har alltså inte haft så låg vikt på femton år. Sedan den 8 februari har jag tappat sex kilo (!) huvudsakligen med hjälp av iTrims VLCD-program. Sedan den 21 augusti 2014 är jag nu ner nästan 20 kilo. Och jag gör några reflexioner

  

  • Det är skitjobbigt att köra ett VLCD helt hardcore när familjen runtom är matintresserad och utövande. Man får ha ett ton med skärpning och uppmana övriga familjen till medkänsla och pepp. Det fungerade.
  • När man – som jag nu – kör VLCD-dieten från en lägre viktnivå finns en rejäl risk för soppatorsk. Närmare tre veckors fasta gör att man emellanåt HELT tappar orken. Min förmåga att arbeta kvällstid har varit som bortblåst, jag har helt enkelt inte orkat. Kanske har det också varit en bra grej – att bryta mönstret litet. Det jag faktiskt har klarat av är manusläsning, vilket för en bokförläggare och författare inte alls är någon dum grej.
  • Resultat: Den första veckan var otroligt effektiv. Den andra veckan var helt okej. Den tredje veckan – som blev fem dagar – gav sju hekto i viktnedgång. Att fasta så länge med så magert resultat känns egentligen ganska ointressant. OM jag någon gång måste göra om det här, kommer jag att skippa sista veckan.
  • Det är NU det BÖRJAR. Jag har tränat ytterst oflitigt – mest hållit mina 70-80 000 steg i veckan med promenader. Men nu, när jag tillsätter – genomtänkt – mat, är det dags att dra igång träningen på allvar. Nästa vecka ska bli en så kallad perfekt vecka med tre gymbesök och två löpturer. Inga krav på innehållet, men rutinen måste sätta sig.

Men alltså: SÅ DJÄVLA SKÖNT!

Firade med att äta en omelett denna morgon. Smaken går bortom alla upplevelser, och i morgon kväll firar vi våra februaribarn med födelsedagsmiddag på köttrestaurang.

 

 

 

 

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 59: LÄTTASTE PÅ15 ÅR!

”Hur vet du det?”

”Jag vet, ty jag har koll på sånt.”

Om man, som jag, har varit intresserad – utan att kanske under alla perioder i livet ta ansvar för det fullt ut – av sitt välbefinnande, har man koll på vad man vägt i olika perioder. I synnerhet med ett sifferminne som härstammar från tiden före google och hitta.se .

Min viktresa i vuxen ålder ser ut ungefär såhär: Kom som 27-åring hem från bröllopsresan  och hade lagt på mig 6 kilos trivselkula. Djävligt lätt gjort under en månad i Asien. Körde viktväktare i tre månader, gick ned fem kilo lätt och ett kilo svårt och började därefter en niomånaderskampanj för att springa Stockholm Marathon. Gick ned ytterligare fem kilo på den kuppen och var därmed fyra kilo under mönstringsvikten, och faktiskt ganska spinkig på ett sätt som jag absolut inte önskar mig tillbaka till nu.

Sprang maran året därpå också, 1993 är vi i nu och höll sedan stadigt ökande vikt – till 1997 när jag bytte bransch, hamnade på Stureplan och till en början gick ned till just mönstringsvikten igen. Jag minns att jag var där under någon glad månad oktober/november 1997. Därefter började ett hälsomässigt helvete med dygnetruntjobb (i snitt 72 timmar i veckan måndag-söndag) i två år med dålig mat, mängder av stillasittande och alkohol och den sortens själaförstöring som kanske hör karriäråren till om man älskar sitt ekorrhjul. Jag kom ut på nästan elva kilo ÖVER mönstringsvikt, och ägnade sedan en relativt – men inte överdrivet – hälsosam sommar åt att bli av med allt detta. Landade på M+2 i samband med att mitt bästa vuxna hälsoår inleddes. Och sedan blev det inte bättre än så, men med en gradvis förändring av muskelmassa kontra resten. Därefter började en uppgång med perioder av skärpning som sakta men säkert gick  från M+2 som normaltillstånd till M+6 som normaltillstånd till som mest M+23!

Jag dömer inte mitt forna jag, den mesta av tiden tillbringades någonstans i intervallet M+10 – M+14 med ständigt nya försök, LCHF/4-timmarskroppsdiet etc för att hålla ner.

Och sedan det stora strukturgreppet och iTrim och sjuttonkilo väck och därefter en slags kontrollerad vikthållning som ballade ur litet under den första julen, men återtogs, och ballade ur igen i maj juni, vilket togs tillbaka under sommaren och när hösten inleddes stod jag åter på M+7, vilket egentligen inte är så djävla tokigt. Jag avrundade ju iTrimperioden på M+5 – en ganska god, men inte perfekt, vikt.

Sedan blev det höst och mer höst och jul och nyår och jag begriper faktiskt inte hur jag hittade upp på M+13 igen. Men det gjorde jag. Sex kilo i uppgång, på fem månader. Det är kanske inte helt otroligt när man släpper kontrollen?

En viktig lärdom från det senaste året: jag kan inte släppa disciplinen helt. Då blir det ett kilo i månaden. Läxan är helt uppenbar och inte längre möjlig att definiera bort med finansbranschens favorituttryck ”This time is different”. No time is fucking different.

Och denna morgon. M+4.6! Såhär lätt har jag alltså inte varit sedan 2001, ungefär. Åtta kilo ned, drygt, sedan årsskiftet och jag kör på med VLCD till och med fredag morgon. Det kommer att ge ungefär ytterligare ett kilo i nedgång, gissar jag och därmed är målet med denna treveckorsperiod nått.

Lättare än någonsin de senaste femton åren. Fattar du hur häftigt det känns?

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 58: !”Sätts SööuFöööu”

Jag har varit medlem där sedan 2004. 12 år. Det är en ganska lång tid som jag har langat in ett antal hundringar i månaden för att sedan utnyttja mitt kort någonstans mellan …sådär…via inte alls (tex på sommaren) till AS-intensivt. Just nu, och sedan ett år, känns det som, gör man om gymmet från Sats Kocksgatan till ”Säääts SööuFööu” och utnyttjar ett namn som började bli uttjatat för tio år sedan. Varför inte kalla det för SATS SoKock-NoAs, med tanke på läget mellan Kocksgatan och Åsögatan? Inte det?

Nå. Det påstås stå färdigt i april. Detta NORDENS största gym med hot yoga, kampsport, och mycket annat. För oss som tränat där senaste året (de senaste två månaderna har jag ju varit borta pga skador; det verkar ha varit den bästa deal någon fick) har de nya träningsformerna avlöst varandra: löpning i sågspånsdamm (SawDust Grit) letande efter flyttad maskin (InEscapable HardAss You) Cablecross i 140 decibel (LOUD Cable Call of DUTY) samt hopp över liten, slavisk hantverkare (Polish X-Power BalletPLUS)

Allt blir säkert jättebra när det är klart, när alla grejor kommit på plats, när alla anställda lärt sig var grejorna finns och när de i sin tur visat kunderna hur allting fungerar. Men jag undrar i mitt stilla sinne – HUR i hela världen SATS tänker kompensera sina trogna kunder för det tålamod vi visat genom att pröjsa I-landspengar för att träna på ett gym där I-landsproblemen står som spön i backen? Det bästa hade naturligtvis varit att stänga och intensivrenovera. Det näst bästa att renovera ett plan i taget. Även om det är upplopp nu, känns det trist att komma hem med sågspån ända ned i lungspetsarna och ringande öron.

Dock. Man byter inte ut sitt gym.

Och första delmålet för viktnedgången är avklarat. 1.9 kg till nästa.

 

 

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 57: En vecka klar

Det går inte riktigt lika snabbt med viktnedgången som under hösten 2014. Men då hade jag å andra sidan 15 kilo mer att rensa bort. Och jag är fortfarande nöjd med resultatet – 3.1 kilo på en vecka, vilket gör att det känns som att det är NU det verkligen börjar. Eftersom jag avbryter experimentet om tio dagar, bör det gå att nå ett tapp på 3.5-4 kg till, vilket är helt i min smak.

Gymrepremiär idag. Man kan inte påstå att prestanda är på topp, eftersom kolhydratdepåerna …inte är längre. Överhuvudtaget. Men jag tog mig igenom med full energi i allt utom musklerna, dvs mungiporna uppåt. Målet med gymmandet är egentligen inget annat än att underhålla musklerna för att kroppen ska bränna någonting annat i första hand.

Vad är lärdomen av denna vända? Det sociala är tyngst. Man måste ha ögonen på belöningen när fredagsmys och mellomiddag äts runtomkring en. Man måste tänka på hur det ser ut om tio ynka dagar, när ytterligare vikt försvunnit. Man måste tänka på vad det är man  vill med alltsammans. Men det gör jag.

6 ynka hg till delmål 1. Är jag där på onsdag?

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 56: mäta, mäta, mäta! 

Det finns bara en väg att nå mål och det är genom att mäta vägen dit. Men hur och på vilket sätt? Det finns många verktyg, men jag har funnit mitt. FitBit, nämligen! En puls-steg-kalori-kilometer-mätare med möjlighet till social samvaro över nätet och idel andra kopplingar. Jag har klockan på handleden och en våg – som mäter vikten tillförlitligt men fettprocenten åt fanders. De kommunicerar med min bas på nätet och jag kan dessutom utmana vänner på stegtävlingar, vilket jag regelbundet gör. När jag löptränar regelbundet finns däremot inget som slår min RunKeeper i telefonen, den lagrar just löpningen så detaljerat. Men komplementet med fitbit även där ger mig bättre koll på pulsläget, ty allt lagras och går att analysera. 

I morgon drar gymmandet igång på allvar. Det kommer tillfälligtvis att hämna viktnedgången, men å andra sidan handlar ju detta om välbefinnande. 

Nio hekto till delmål ett. Sedan får vi se hur långt man kommer. 

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 55: Dessutom vaknar man aldrig bakis

Man blir trött på kvällen, men man vaknar tidigt, pigg och – under inflytande av vad det nu är som frigörs i ketonfasen – kreativ. Känslan i kroppen är ungefär som efter två normala värktabletter med kodein – en slags ostrukturerad, soft välbefinnandefeeling. Fredagsöl på förlaget blir inte lika …typisk när det i stället är blåbär/vaniljsmoothie, men man vaknar inte bakfull i morgon. Fredagsmyset, dock, blir det kycklingsoppa eller broccolisoppa? Hmmm…. inte lika skojigt val som oxfilé, det tänker jag inte låtsas.

Men två pannor ner i vikt på fyra dagar – det kan jag och iTrimmetoden ta full cred för. Sjutton dagar kvar. Det här går bra!

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 54: Hinder & Frestelser

Nygamla upplevelser, minsann: Att hålla releaseparty för en bok som förlaget ger ut och varken knapra på de så lockande chilinötterna eller utnyttja välkomstvinmöjligheten. Jag kom visserligen till gårdagskvällens fest alldeles proppmätt (!) efter att ha snabbkäkat en portion med kycklingsoppa (150 kcal) men ändå. Det handlar egentligen om att bryta ett socialt mönster, och ett personligt sådant.  Jag slipper visserligen frågan om jag är gravid, men möjligen anar jag ”är du nykter alkoholist”-frågan i någras ögonvrår. Om vilket jag inte kunde bry mig mindre, förstås. Ty:

Att experimentera är roligt! Ketonfasen är helt uppenbart igång – jag *ser* verkligen skillnaden själv, den går att mäta på vågen och  naturligtvis stinker jag. Och igår noterades via känsliga näsborrar att rödvin är det som ger sämst andedräkt i stora, täta sociala sammanhang. Men vi hade trevligt, boken är underbart vacker och alla var glada.

När jag körde den verkliga iTrimkampanjen hösten 2014, hade jag en helvetesvecka på frestelsefronten som bestod av en kväll med födelsedagsfest på ett stort förlag, en pokerafton med bästa vännerna och en 50-årsfest dagen därpå. Tre kalaskvällar i rad, med ett sammanlagt intag under dessa TRE middagar på 450 kalorier. ”The kind of stuff that marks a man” som en hårdkokt karaktär ur en Clintanfilm sa en gång. Ungefär. Tror jag.

2.1 kg kvar till första delmålet och den värsta, inledande tredagarsfasen är över. In i kaklet, bara.

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 53: Den förmodade rutinen

Vissa saker känner man igen när man ger sig på en maratonfasta av VLCD-typ.  Hungern de första dygnen som kombineras med den lätt egocentriska fascinationen av det snabba vikttappet, till exempel. Huvudvärken, givetvis.  Lusten att käka saker som man normalt inte har pajnat för på länge, alltså… seriöst… Stiltonpizza?

Andra hade jag visst glömt bort. Allt det där som låg runt omkring kampanjen, till exempel. Vikten av att ha tänkt igenom saker och ting rent … övergripande liksom. Varför gör jag det här? Vad ska det leda till? Hur ser bilden ut där jag spränger målsnöret?

Under min förra vända, när jag lyckades kasta av mig sjutton djäkligt illasittande kilon på knappa tolv veckor, var det typ akut. Jag slog ur underläge (eller viktmässigt överläge) och såg egentligen mest bara en bra väg. Den här gången är det ju annorlunda. Jag har kontroll på saker och ting och den här treveckorsprocessen handlar om att göra ett snabbt, effektivt – ehuru mitt i ganska tröttsamt – skifte i viktnivå.

Ett snabbt skifte i viktnivå. Som leder till en matchvikt jag inte haft sedan… eventuellt 1999, men mest sannolikt hösten 1997. Det är målet. Eyes on the price. Bilden där jag spränger målsnöret iförd – faktiskt – mönstringsvikten, är ganska kul att visualisera.

Delmål 1 – man måste ha delmål för att ha någonting att närfoka på: att tappa 3,7 pannor.

Delmål 2 – ytterligare två – där borde jag kunna vara onsdag den 24

Delmål 3 – färdig, fredagen den 26 och vi får helt enkelt se hur långt jag kommer. Allt över 7 pannors tapp är bonus.

Egentligen är det det jag gillar mest med ketonfasmetoden: att det fungerar och i rask takt (när viktnedgångsbehovet är begränsat) bara man följer metoden. I många andra dieter finns val. Jag har läst böcker om alla varianter, tror jag. Problemet är uthållig självdisciplin i mitt fall. Att gneta över en halvårsperiod med små segrar varje dag är inte min grej. Att snabbskifta, proklamera SEGER och sedan hålla vikten – det fungerar. ”Lyssna på gudomligheten inom dig, ty det är den enda du får”, som de gamla grekerna travesterade Sun-Tzu, eller om det var Oscar Wilde.

-1,2 kilo såhär långt. På två dygn. De enklaste dygnen, förvisso. Men i alla fall.

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 52. Första dygnet

En märklig känsla av mättnad. Vaknar tidigare än vanligt, full av energi. Minns hur det var för 18 månader sedan när jag gjorde det här för första (och, känns det verkligen som: NÄST SISTA) gången. En av mina FB-vänner har langat upp en otroligt inspirerande video i flödet; en kortfilm om en BBQ-rökt extraordinärt smaskig (ser det verkligen ut som) BACONRULLE. ”Cheers, mate”, liksom.  

Men hungern är inte riktigt där. Däremot en välbekant känsla av bristande fokus, en punchighet som påminner om hjärnan på kodein efter en visdomstandsoperation.

Och vågen uppmuntrar – naturligtvis gör den det, jag käkade effin 600 kalorier igår, så det SKA ju synas – med SJU hekto vikttapp.

Det här går ju bra, det.

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.