Bullets over Broadway…

En svensk uppsättning av en Woodyallenfilmbaserad musikal på Göta Lejon? Vi såg publikrepet måndagen den 5 september och jag kan inte säga att mina förväntningar på det hela var jättehöga. Göta Lejon har ju en förmåga att sätta upp föreställningar av skiftande kvalitet, somt fantastiskt, annat ganska platt. 

Nu förstör jag dina förväntningar genom att konstatera att jag hade HEEEELT fel inställning när jag slog mig ned. Ty B.o.B är ju en extremt lyckad uppsättning.

Inledningsnumret på nattklubben var litet tafatt; kändes inte alldeles ihopdansat och rätt avslaget för att just vara ett intronummer. Men sedan brakade det loss i en urladdning som heter duga och det är bara att applådera den gradvisa energiökningen nummer för nummer som äger rum fram till paus. Den kvinnliga dansarensemblen fick revanschera sig rätt snabbt för inledningsnumret, den manliga delen – huvudsakligen i olika gangsteroller – är fläckvis alldeles överdjävligt samdansad i flera sköna koreogafier varav ett par riktigt högklassiga steppnummer. Linus Wahlgren som den unge hipsterförfattaren-cum-regissören (vi ÄR ändå i SoFo, det GÅR inte att inte använda H-ordet) är riktigt vass. Hans flickvän, som jag tror spelades av understudyn Ulrika Ånäs, har en pipa som går utanpå det mesta och en charisma to match. Johan Rheborg som Cheech, den kulturelle gangstern fungerar bortom otippat väl.

Den ende som egentligen genomgående agerar som en plump i protokollet, vad beträffar nävaro, tajming, sång (eh)-röst och annat är Johan Rabeus i rollen som storskurken. Naturligvis behövs ett varumärke på den rollen för att locka musikalturistbussarna, men alltså… det räcker inte att ställa in gangsterskorna på scenen, och rollen är lätt att hamna snett i.

Andra akten är kortare än den första och merparten av de finurliga vändpunkterna var redan avverkade när ridån höjdes igen. Men med fina dansnummer, ett allt starkare agerande (minus Rabeus, men plus alla andra) och – en riktig superhöjdpunkt i separationsduetten, där firma Wahlgren och (tror jag fotfarande) Ånäs glänste så att mina ögonvrår tårades av glädje, hölls tempot uppe.

Avslutningen är litet sockersöt och lam, men sammanfattningsvis kan ingenting få mig att tycka att det här rappa stycket med sin (måste ju nämnas) oerhört tajta orkesterinramning och grymma artistinsatser (minus .. du vet vem) inte kommer att bli årets musikalhit i Stockholm.

 

Categories: Uncategorized

Femton år som författare….

direktoren_3D

Snart är det dags för födelsedagskalas! (Ja, för fan, är du en vän får du säkert en inbjudan inom någon vecka eller så. Och har du inte fått det, men ändå är en vän, så påminner du mig vänligt men bestämt om detta, ty jag är felbar.)

Det är snart femton år sedan jag debuterade med ”En gudabenådad bullshitter”. Konsekvenserna av denna debut är nästan inte möjliga att mäta, eftersom romanen blev startskottet för ett litet amatörhobbyförlag som så småningom, inte helt olikt en drakunge, växte sig stort och eldade upp hela min karriär i finansbranschen. Lika gott så, kanske.

Dessutom blev det några böcker till. I skrivande stund snackar vi om 24 titlar under eget namn och ytterligare tre under pseudonym eller täcket.

Jag ångrar inte en sekund. Att ge sig in som debuterande författare och debuterande förläggare samtidigt var naturligtvis lika dumdristigt som allting annat jag gör när jag har en stark instinkt. Men det gick faktiskt bra. Nästan osannolikt bra. Debuten sålde i olika upplagor 30 000 exemplar i första vändan. När jag sedan överlät rättigheterna till Piratförlaget som återutgav debuten och de följande i tre pockets under nya namn samtidigt som en fjärde roman om min första deckarhjälte, ekonomijournalisten Micke Norell, släpptes, sålde den ytterligare några tusental. Men det viktigaste var kanske inte försäljningssiffrorna i sig, utan att de slantar som vällde in räckte mer än väl för att fortsätta driva Kalla Kulor Förlag ett tag till. Böckerna som kom därefter gav i sin tur små överskott som hjälpte oss en bit på vägen och sådär har det fortsatt. Från En gudabenådad bullshitter till ungefär 20 titlar varje år med fyra anställda och en och en halv hund på förlaget.

Har jag lärt mig nåt? OM! Har jag ångrat något som jag nu skulle kunna göra mycket bättre? SJÄLVKLART. Kan andra aspirerande författare och förläggare lära sig något av resan? Troligen. Jag tänker att jag återkommer på olika sätt om lärdomarna under hösten. Jo, jag lovar redan en serie här på bloggen och i andra medier.

Hur firar man någonting sånt här, då? Jag kunde inte låta bli att återknyta till min förste romanhjälte – Micke Norell. Han har inte synts till sedan inblandningen i Kreugermorden (2009) så… att en hel del öl förmodligen hunnit rinna över bardiskarna sedan senast var en näraliggande slutsats. Och när jag såg mig omkring i den värld som är hans, insåg jag hur MYCKET det finns att skriva om, och hur irriterat han måste ha väntat på att få – som man säger nuförtiden – ”göra skillnad”.  Undertiteln? BULLSHITTER 2 (även om det är min sjätte roman om Micke, känns det här som tvåan på något vis. Återkomsten)

Därför tog det inte särskilt lång tid att bestämma ämne: Makt.

Vem har egentligen makt? Och på vilka grunder? Vad händer när två personer råkar i öppen maktstrid? Och vad händer när två andra personer råkar i en maktstrid som bara den ena personen känner till? Inte förrän mycket sent i den nya romanen framgår vem som är den egentliga makthavaren….

För att göra saker och ting litet skojigare ändå, lånade jag en form från mästarförfattaren John Dickson Carr, den så kallade ”slutna-rummet-historien” och sedan var det bara att börja plita. Fast man plitar inte länge. Man använder Scrivener. Namnet? Jo, jag lekte litet med John Dickson Carrs mest kända låstarummethistoria, ”Den ihålige mannen”. Inga likheter i övrigt.

Boken har premiär med stor födelsedagsmottagning i oktober. Men redan nu kan du faktiskt förhandsbeställa den mest skakande skildring av näringslivet som träffar bokhandelsdiskar (fysiska och virtuella) i år.

Det gör du nämligen här: 

På återhörande i ämnet.

 

 

 

 

Categories: Författande, författarliv, Författartips, förlagsbranschen, förlagsliv, Finansmarknaden, insiderskandal, Micke Norell, mordmotiv, Uncategorized

Bokmässebesök av ett yngre mig…

Av en ren slump, råkade jag hitta ett inlägg som skrevs i augusti 2007 som ett försök till putslustig framtidsvision. ”Välkommen till bokmässan 2017” döpte jag det till. En rätt ball grej, eftersom jag helt glömt bort mina slutsatser från den tiden. Vad säger du? Jag kan tycka att den nio år yngre modellen av Hans-Olov hade ett par grejor klart för sig, även om förändringen inte gått i den takt som gamla (dvs unga) jag trodde. För övrigt måste man nog slå sig själv på fingrarna och återkomma med en ny tioårsvision. 

Men såhär skrev i alla fall han som var jag på den tid det också begav sig: 

 

Bara en månad kvar! I slutet av september är det dags för hela litteratursvängens stora personalfest i Göteborg. Fyra-fem dagar och nätter av oavbrutet mingel och kontaktsökande. Julafton för boknördar och festprissar i alla mentala åldrar! Mässan utvecklas hela tiden, trots att den egentligen inte kan bli så mycket bättre. Men den måste ju spegla branschen. På Första Tillslaget presenterar därför en exklusiv titt på utvecklingen under kommande tio år.

 

Bokmässan 2017 är så mycket mer än bara mässan på plats. Väsentligt fler än de som tagit sig till Göteborg följer hela spektaklet inklusive boksigneringar, mutmiddagar, brottningsmatcher i baren på Park Aveny och fylleknull via de webbkameror – till förvillelse lika pannlampor – som bärs av många framåt författare och vilkas upplevelser streamas i realtid till den intryckstörstande allmänheten. Flera av de mest spektakulära strömmarna sammanfattas dessutom löpande av spökskrivare och ges ut under mässans sista dag som books on demand.

Samt på DVD. Mässan avhålls i två hallar: AdLibrishallen (det som tidigare kallades för ”Mässan”) och Scandinavium. 

Det senare är platsen där man kan se de stora elefanterna uppträda. Seminarieverksamheten växte helt enkelt ur de gamla lokalerna när intresset för de stora författarna vände uppåt ytterligare. Därför håller topp-tio författarna inte längre seminarier; de ”giggar” och tjänar i princip mer pengar på sådana föreställningar – inklusive T-shirts, halsdukar, bokpåsar, affischer och annan merchandise – än på sin bokförsäljning. 

I AdLibrishallen har mycket hänt. Namnet, till att börja med: sedan AdLibris köpte samtliga fristående bokhandelskedjor samt en stor del av forntidens ”skivaffärer” och förvandlade dem till distributionsenheter för nätförsäljningen av böcker i alla dess former (inklusive Live-DVD’s från författargiggen) har man även tagit över sponsorskapet för hela den fysiska mässan.

Mässan har ju alltid haft drag av gladiatoruppträdande men nu har den upplevelsen förstärkts, bland annat därför att förlagsbranschen hårdnat. De stora förlagen har blivit större. Och de små förlagen har blivit riktigt pyttesmå. Minst är det snabbkrympande ”Silverfisk” förlag, vars utgivning fokuserar på kvalsterfrågor. Och mindre blir det.

”De fyra stora” har var sin rejält tilltagen del av mässutrymmet.  Piratförlaget har fortfarande de största och bäst säljande författarna och lever högt på det. Bonnier äger ju det mesta av det som tidigare kallades för förlagsbranschen och klarar sig därför väl ekonomiskt trots att Ernst Brunner och Björn Ranelid alltjämt tillåts ge ut sina allt mer högkvalitativa böcker…i allt mindre upplagor. ICA/Statoil-TV4-Aftonbladsförlaget marknadsför sina hitförfattare via dagliga gratispockets som marknadsförs via den egna tevekanalen och i de egna butikerna.

Telia Förlag har den digitala bokmarknaden i ett järngrepp och strömmar både ljudböcker och eböcker till det nordiska folkets KC’s  (kommunikationscentraler – en gång kända som ”telefoner” respektive ”läsplattor”). 

Bredvid jättarna ligger något dussin produktionsförlag – verksamheter som lever på att skapa idéer till debatt-, citat- humor- och allmänna pruttböcker som sedan trycks och lanseras av förlagsjättarna. Vid sidan om dessa jättar finns ett knappt tusental småförlag som representeras av cirka femhundra eldsjälar – de flesta driver således flera egna förlag för att dryga ut sin pension i det allt hårdare samhällsklimatet. Småförlagen säljer inte bara böcker: även messmör från den egna gården, hembakta bullar, marmelad och halsband gjorda av utryckta förläggarnaglar samt slitet förläggarhår finns att tillgå. Som om någon brydde sig.

I den gigantiska boxningsringen mitt på det omfångsrika golvet i AdLibrishallen myllrar författarna i en oschysst kamp om att ta sig ut till den första ytterkretsen – agentagenterna. När en författare oskadliggjort minst femtio motståndare – så stor anses överetableringen vara detta år – får vederbörande rätt att liera sig med en agentagent – en stor och kraftfull man som i kamp med ytterligare ett tjog agentagenter – så stor anses överetableringen vara detta år – slåss om att få pitcha sina författare hos agenterna. Agenterna går efter ytterligare en kamp på liv och död mot ett tjog andra agenter vidare till pitchar hos produktionsförlagen och sådär håller det på. Det ständiga kampmomentet leder till att även begravningsbyråerna – den ledande Göteborgsbyrån heter ”Mord på Ord” och startas redan 2012 – lever gott på drömmen om det gyllene författarskapet.

Men för de som överlever eller bara tar det lugnt i konkurrensen väntar en fest utan dess like – hela Göteborgs Centrum är ombyggt till mingel och mässkvalificeringsområde i ett samarbete mellan Gothia Cup och Göteborgs Krogägare.

 

Var jag tänker vara som författare och som delägare i Kalla Kulor detta år? DET tänker jag inte avslöja i förväg. Men vi ses där. Och jag bjuder på en bira.

 

Categories: bokmässa, författarliv, förlagsliv, Uncategorized

#beach2064, del 60: I MÅL!

Årets komma i form efter en karaktärsmässigt inte helt korrekt november-december är nu avslutad och jag har alltså inte haft så låg vikt på femton år. Sedan den 8 februari har jag tappat sex kilo (!) huvudsakligen med hjälp av iTrims VLCD-program. Sedan den 21 augusti 2014 är jag nu ner nästan 20 kilo. Och jag gör några reflexioner

  

  • Det är skitjobbigt att köra ett VLCD helt hardcore när familjen runtom är matintresserad och utövande. Man får ha ett ton med skärpning och uppmana övriga familjen till medkänsla och pepp. Det fungerade.
  • När man – som jag nu – kör VLCD-dieten från en lägre viktnivå finns en rejäl risk för soppatorsk. Närmare tre veckors fasta gör att man emellanåt HELT tappar orken. Min förmåga att arbeta kvällstid har varit som bortblåst, jag har helt enkelt inte orkat. Kanske har det också varit en bra grej – att bryta mönstret litet. Det jag faktiskt har klarat av är manusläsning, vilket för en bokförläggare och författare inte alls är någon dum grej.
  • Resultat: Den första veckan var otroligt effektiv. Den andra veckan var helt okej. Den tredje veckan – som blev fem dagar – gav sju hekto i viktnedgång. Att fasta så länge med så magert resultat känns egentligen ganska ointressant. OM jag någon gång måste göra om det här, kommer jag att skippa sista veckan.
  • Det är NU det BÖRJAR. Jag har tränat ytterst oflitigt – mest hållit mina 70-80 000 steg i veckan med promenader. Men nu, när jag tillsätter – genomtänkt – mat, är det dags att dra igång träningen på allvar. Nästa vecka ska bli en så kallad perfekt vecka med tre gymbesök och två löpturer. Inga krav på innehållet, men rutinen måste sätta sig.

Men alltså: SÅ DJÄVLA SKÖNT!

Firade med att äta en omelett denna morgon. Smaken går bortom alla upplevelser, och i morgon kväll firar vi våra februaribarn med födelsedagsmiddag på köttrestaurang.

 

 

 

 

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 59: LÄTTASTE PÅ15 ÅR!

”Hur vet du det?”

”Jag vet, ty jag har koll på sånt.”

Om man, som jag, har varit intresserad – utan att kanske under alla perioder i livet ta ansvar för det fullt ut – av sitt välbefinnande, har man koll på vad man vägt i olika perioder. I synnerhet med ett sifferminne som härstammar från tiden före google och hitta.se .

Min viktresa i vuxen ålder ser ut ungefär såhär: Kom som 27-åring hem från bröllopsresan  och hade lagt på mig 6 kilos trivselkula. Djävligt lätt gjort under en månad i Asien. Körde viktväktare i tre månader, gick ned fem kilo lätt och ett kilo svårt och började därefter en niomånaderskampanj för att springa Stockholm Marathon. Gick ned ytterligare fem kilo på den kuppen och var därmed fyra kilo under mönstringsvikten, och faktiskt ganska spinkig på ett sätt som jag absolut inte önskar mig tillbaka till nu.

Sprang maran året därpå också, 1993 är vi i nu och höll sedan stadigt ökande vikt – till 1997 när jag bytte bransch, hamnade på Stureplan och till en början gick ned till just mönstringsvikten igen. Jag minns att jag var där under någon glad månad oktober/november 1997. Därefter började ett hälsomässigt helvete med dygnetruntjobb (i snitt 72 timmar i veckan måndag-söndag) i två år med dålig mat, mängder av stillasittande och alkohol och den sortens själaförstöring som kanske hör karriäråren till om man älskar sitt ekorrhjul. Jag kom ut på nästan elva kilo ÖVER mönstringsvikt, och ägnade sedan en relativt – men inte överdrivet – hälsosam sommar åt att bli av med allt detta. Landade på M+2 i samband med att mitt bästa vuxna hälsoår inleddes. Och sedan blev det inte bättre än så, men med en gradvis förändring av muskelmassa kontra resten. Därefter började en uppgång med perioder av skärpning som sakta men säkert gick  från M+2 som normaltillstånd till M+6 som normaltillstånd till som mest M+23!

Jag dömer inte mitt forna jag, den mesta av tiden tillbringades någonstans i intervallet M+10 – M+14 med ständigt nya försök, LCHF/4-timmarskroppsdiet etc för att hålla ner.

Och sedan det stora strukturgreppet och iTrim och sjuttonkilo väck och därefter en slags kontrollerad vikthållning som ballade ur litet under den första julen, men återtogs, och ballade ur igen i maj juni, vilket togs tillbaka under sommaren och när hösten inleddes stod jag åter på M+7, vilket egentligen inte är så djävla tokigt. Jag avrundade ju iTrimperioden på M+5 – en ganska god, men inte perfekt, vikt.

Sedan blev det höst och mer höst och jul och nyår och jag begriper faktiskt inte hur jag hittade upp på M+13 igen. Men det gjorde jag. Sex kilo i uppgång, på fem månader. Det är kanske inte helt otroligt när man släpper kontrollen?

En viktig lärdom från det senaste året: jag kan inte släppa disciplinen helt. Då blir det ett kilo i månaden. Läxan är helt uppenbar och inte längre möjlig att definiera bort med finansbranschens favorituttryck ”This time is different”. No time is fucking different.

Och denna morgon. M+4.6! Såhär lätt har jag alltså inte varit sedan 2001, ungefär. Åtta kilo ned, drygt, sedan årsskiftet och jag kör på med VLCD till och med fredag morgon. Det kommer att ge ungefär ytterligare ett kilo i nedgång, gissar jag och därmed är målet med denna treveckorsperiod nått.

Lättare än någonsin de senaste femton åren. Fattar du hur häftigt det känns?

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 58: !”Sätts SööuFöööu”

Jag har varit medlem där sedan 2004. 12 år. Det är en ganska lång tid som jag har langat in ett antal hundringar i månaden för att sedan utnyttja mitt kort någonstans mellan …sådär…via inte alls (tex på sommaren) till AS-intensivt. Just nu, och sedan ett år, känns det som, gör man om gymmet från Sats Kocksgatan till ”Säääts SööuFööu” och utnyttjar ett namn som började bli uttjatat för tio år sedan. Varför inte kalla det för SATS SoKock-NoAs, med tanke på läget mellan Kocksgatan och Åsögatan? Inte det?

Nå. Det påstås stå färdigt i april. Detta NORDENS största gym med hot yoga, kampsport, och mycket annat. För oss som tränat där senaste året (de senaste två månaderna har jag ju varit borta pga skador; det verkar ha varit den bästa deal någon fick) har de nya träningsformerna avlöst varandra: löpning i sågspånsdamm (SawDust Grit) letande efter flyttad maskin (InEscapable HardAss You) Cablecross i 140 decibel (LOUD Cable Call of DUTY) samt hopp över liten, slavisk hantverkare (Polish X-Power BalletPLUS)

Allt blir säkert jättebra när det är klart, när alla grejor kommit på plats, när alla anställda lärt sig var grejorna finns och när de i sin tur visat kunderna hur allting fungerar. Men jag undrar i mitt stilla sinne – HUR i hela världen SATS tänker kompensera sina trogna kunder för det tålamod vi visat genom att pröjsa I-landspengar för att träna på ett gym där I-landsproblemen står som spön i backen? Det bästa hade naturligtvis varit att stänga och intensivrenovera. Det näst bästa att renovera ett plan i taget. Även om det är upplopp nu, känns det trist att komma hem med sågspån ända ned i lungspetsarna och ringande öron.

Dock. Man byter inte ut sitt gym.

Och första delmålet för viktnedgången är avklarat. 1.9 kg till nästa.

 

 

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 57: En vecka klar

Det går inte riktigt lika snabbt med viktnedgången som under hösten 2014. Men då hade jag å andra sidan 15 kilo mer att rensa bort. Och jag är fortfarande nöjd med resultatet – 3.1 kilo på en vecka, vilket gör att det känns som att det är NU det verkligen börjar. Eftersom jag avbryter experimentet om tio dagar, bör det gå att nå ett tapp på 3.5-4 kg till, vilket är helt i min smak.

Gymrepremiär idag. Man kan inte påstå att prestanda är på topp, eftersom kolhydratdepåerna …inte är längre. Överhuvudtaget. Men jag tog mig igenom med full energi i allt utom musklerna, dvs mungiporna uppåt. Målet med gymmandet är egentligen inget annat än att underhålla musklerna för att kroppen ska bränna någonting annat i första hand.

Vad är lärdomen av denna vända? Det sociala är tyngst. Man måste ha ögonen på belöningen när fredagsmys och mellomiddag äts runtomkring en. Man måste tänka på hur det ser ut om tio ynka dagar, när ytterligare vikt försvunnit. Man måste tänka på vad det är man  vill med alltsammans. Men det gör jag.

6 ynka hg till delmål 1. Är jag där på onsdag?

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 56: mäta, mäta, mäta! 

Det finns bara en väg att nå mål och det är genom att mäta vägen dit. Men hur och på vilket sätt? Det finns många verktyg, men jag har funnit mitt. FitBit, nämligen! En puls-steg-kalori-kilometer-mätare med möjlighet till social samvaro över nätet och idel andra kopplingar. Jag har klockan på handleden och en våg – som mäter vikten tillförlitligt men fettprocenten åt fanders. De kommunicerar med min bas på nätet och jag kan dessutom utmana vänner på stegtävlingar, vilket jag regelbundet gör. När jag löptränar regelbundet finns däremot inget som slår min RunKeeper i telefonen, den lagrar just löpningen så detaljerat. Men komplementet med fitbit även där ger mig bättre koll på pulsläget, ty allt lagras och går att analysera. 

I morgon drar gymmandet igång på allvar. Det kommer tillfälligtvis att hämna viktnedgången, men å andra sidan handlar ju detta om välbefinnande. 

Nio hekto till delmål ett. Sedan får vi se hur långt man kommer. 

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 55: Dessutom vaknar man aldrig bakis

Man blir trött på kvällen, men man vaknar tidigt, pigg och – under inflytande av vad det nu är som frigörs i ketonfasen – kreativ. Känslan i kroppen är ungefär som efter två normala värktabletter med kodein – en slags ostrukturerad, soft välbefinnandefeeling. Fredagsöl på förlaget blir inte lika …typisk när det i stället är blåbär/vaniljsmoothie, men man vaknar inte bakfull i morgon. Fredagsmyset, dock, blir det kycklingsoppa eller broccolisoppa? Hmmm…. inte lika skojigt val som oxfilé, det tänker jag inte låtsas.

Men två pannor ner i vikt på fyra dagar – det kan jag och iTrimmetoden ta full cred för. Sjutton dagar kvar. Det här går bra!

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

#beach2064, del 54: Hinder & Frestelser

Nygamla upplevelser, minsann: Att hålla releaseparty för en bok som förlaget ger ut och varken knapra på de så lockande chilinötterna eller utnyttja välkomstvinmöjligheten. Jag kom visserligen till gårdagskvällens fest alldeles proppmätt (!) efter att ha snabbkäkat en portion med kycklingsoppa (150 kcal) men ändå. Det handlar egentligen om att bryta ett socialt mönster, och ett personligt sådant.  Jag slipper visserligen frågan om jag är gravid, men möjligen anar jag ”är du nykter alkoholist”-frågan i någras ögonvrår. Om vilket jag inte kunde bry mig mindre, förstås. Ty:

Att experimentera är roligt! Ketonfasen är helt uppenbart igång – jag *ser* verkligen skillnaden själv, den går att mäta på vågen och  naturligtvis stinker jag. Och igår noterades via känsliga näsborrar att rödvin är det som ger sämst andedräkt i stora, täta sociala sammanhang. Men vi hade trevligt, boken är underbart vacker och alla var glada.

När jag körde den verkliga iTrimkampanjen hösten 2014, hade jag en helvetesvecka på frestelsefronten som bestod av en kväll med födelsedagsfest på ett stort förlag, en pokerafton med bästa vännerna och en 50-årsfest dagen därpå. Tre kalaskvällar i rad, med ett sammanlagt intag under dessa TRE middagar på 450 kalorier. ”The kind of stuff that marks a man” som en hårdkokt karaktär ur en Clintanfilm sa en gång. Ungefär. Tror jag.

2.1 kg kvar till första delmålet och den värsta, inledande tredagarsfasen är över. In i kaklet, bara.

Categories: #beach2064, Uncategorized | Tags:

Blogga med WordPress.com.