#beach2064, del 60: I MÅL!

Årets komma i form efter en karaktärsmässigt inte helt korrekt november-december är nu avslutad och jag har alltså inte haft så låg vikt på femton år. Sedan den 8 februari har jag tappat sex kilo (!) huvudsakligen med hjälp av iTrims VLCD-program. Sedan den 21 augusti 2014 är jag nu ner nästan 20 kilo. Och jag gör några reflexioner

  

• Det är skitjobbigt att köra ett VLCD helt hardcore när familjen runtom är matintresserad och utövande. Man får ha ett ton med skärpning och uppmana övriga familjen till medkänsla och pepp. Det fungerade.
• När man – som jag nu – kör VLCD-dieten från en lägre viktnivå finns en rejäl risk för soppatorsk. Närmare tre veckors fasta gör att man emellanåt HELT tappar orken. Min förmåga att arbeta kvällstid har varit som bortblåst, jag har helt enkelt inte orkat. Kanske har det också varit en bra grej – att bryta mönstret litet. Det jag faktiskt har klarat av är manusläsning, vilket för en bokförläggare och författare inte alls är någon dum grej.
• Resultat: Den första veckan var otroligt effektiv. Den andra veckan var helt okej. Den tredje veckan – som blev fem dagar – gav sju hekto i viktnedgång. Att fasta så länge med så magert resultat känns egentligen ganska ointressant. OM jag någon gång måste göra om det här, kommer jag att skippa sista veckan.
• Det är NU det BÖRJAR. Jag har tränat ytterst oflitigt – mest hållit mina 70-80 000 steg i veckan med promenader. Men nu, när jag tillsätter – genomtänkt – mat, är det dags att dra igång träningen på allvar. Nästa vecka ska bli en så kallad perfekt vecka med tre gymbesök och två löpturer. Inga krav på innehållet, men rutinen måste sätta sig.

Men alltså: SÅ DJÄVLA SKÖNT!

Firade med att äta en omelett denna morgon. Smaken går bortom alla upplevelser, och i morgon kväll firar vi våra februaribarn med födelsedagsmiddag på köttrestaurang.

 

 

 

 

 

#beach2064, del 58: !”Sätts SööuFöööu”

Jag har varit medlem där sedan 2004. 12 år. Det är en ganska lång tid som jag har langat in ett antal hundringar i månaden för att sedan utnyttja mitt kort någonstans mellan …sådär…via inte alls (tex på sommaren) till AS-intensivt. Just nu, och sedan ett år, känns det som, gör man om gymmet från Sats Kocksgatan till ”Säääts SööuFööu” och utnyttjar ett namn som började bli uttjatat för tio år sedan. Varför inte kalla det för SATS SoKock-NoAs, med tanke på läget mellan Kocksgatan och Åsögatan? Inte det?

Nå. Det påstås stå färdigt i april. Detta NORDENS största gym med hot yoga, kampsport, och mycket annat. För oss som tränat där senaste året (de senaste två månaderna har jag ju varit borta pga skador; det verkar ha varit den bästa deal någon fick) har de nya träningsformerna avlöst varandra: löpning i sågspånsdamm (SawDust Grit) letande efter flyttad maskin (InEscapable HardAss You) Cablecross i 140 decibel (LOUD Cable Call of DUTY) samt hopp över liten, slavisk hantverkare (Polish X-Power BalletPLUS)

Allt blir säkert jättebra när det är klart, när alla grejor kommit på plats, när alla anställda lärt sig var grejorna finns och när de i sin tur visat kunderna hur allting fungerar. Men jag undrar i mitt stilla sinne – HUR i hela världen SATS tänker kompensera sina trogna kunder för det tålamod vi visat genom att pröjsa I-landspengar för att träna på ett gym där I-landsproblemen står som spön i backen? Det bästa hade naturligtvis varit att stänga och intensivrenovera. Det näst bästa att renovera ett plan i taget. Även om det är upplopp nu, känns det trist att komma hem med sågspån ända ned i lungspetsarna och ringande öron.

Dock. Man byter inte ut sitt gym.

Och första delmålet för viktnedgången är avklarat. 1.9 kg till nästa.

 

 

 

#beach2064, del 57: En vecka klar

Det går inte riktigt lika snabbt med viktnedgången som under hösten 2014. Men då hade jag å andra sidan 15 kilo mer att rensa bort. Och jag är fortfarande nöjd med resultatet – 3.1 kilo på en vecka, vilket gör att det känns som att det är NU det verkligen börjar. Eftersom jag avbryter experimentet om tio dagar, bör det gå att nå ett tapp på 3.5-4 kg till, vilket är helt i min smak.

Gymrepremiär idag. Man kan inte påstå att prestanda är på topp, eftersom kolhydratdepåerna …inte är längre. Överhuvudtaget. Men jag tog mig igenom med full energi i allt utom musklerna, dvs mungiporna uppåt. Målet med gymmandet är egentligen inget annat än att underhålla musklerna för att kroppen ska bränna någonting annat i första hand.

Vad är lärdomen av denna vända? Det sociala är tyngst. Man måste ha ögonen på belöningen när fredagsmys och mellomiddag äts runtomkring en. Man måste tänka på hur det ser ut om tio ynka dagar, när ytterligare vikt försvunnit. Man måste tänka på vad det är man  vill med alltsammans. Men det gör jag.

6 ynka hg till delmål 1. Är jag där på onsdag?

#beach2064, del 55: Dessutom vaknar man aldrig bakis

Man blir trött på kvällen, men man vaknar tidigt, pigg och – under inflytande av vad det nu är som frigörs i ketonfasen – kreativ. Känslan i kroppen är ungefär som efter två normala värktabletter med kodein – en slags ostrukturerad, soft välbefinnandefeeling. Fredagsöl på förlaget blir inte lika …typisk när det i stället är blåbär/vaniljsmoothie, men man vaknar inte bakfull i morgon. Fredagsmyset, dock, blir det kycklingsoppa eller broccolisoppa? Hmmm…. inte lika skojigt val som oxfilé, det tänker jag inte låtsas.

Men två pannor ner i vikt på fyra dagar – det kan jag och iTrimmetoden ta full cred för. Sjutton dagar kvar. Det här går bra!

#beach2064, del 54: Hinder & Frestelser

Nygamla upplevelser, minsann: Att hålla releaseparty för en bok som förlaget ger ut och varken knapra på de så lockande chilinötterna eller utnyttja välkomstvinmöjligheten. Jag kom visserligen till gårdagskvällens fest alldeles proppmätt (!) efter att ha snabbkäkat en portion med kycklingsoppa (150 kcal) men ändå. Det handlar egentligen om att bryta ett socialt mönster, och ett personligt sådant.  Jag slipper visserligen frågan om jag är gravid, men möjligen anar jag ”är du nykter alkoholist”-frågan i någras ögonvrår. Om vilket jag inte kunde bry mig mindre, förstås. Ty:

Att experimentera är roligt! Ketonfasen är helt uppenbart igång – jag *ser* verkligen skillnaden själv, den går att mäta på vågen och  naturligtvis stinker jag. Och igår noterades via känsliga näsborrar att rödvin är det som ger sämst andedräkt i stora, täta sociala sammanhang. Men vi hade trevligt, boken är underbart vacker och alla var glada.

När jag körde den verkliga iTrimkampanjen hösten 2014, hade jag en helvetesvecka på frestelsefronten som bestod av en kväll med födelsedagsfest på ett stort förlag, en pokerafton med bästa vännerna och en 50-årsfest dagen därpå. Tre kalaskvällar i rad, med ett sammanlagt intag under dessa TRE middagar på 450 kalorier. ”The kind of stuff that marks a man” som en hårdkokt karaktär ur en Clintanfilm sa en gång. Ungefär. Tror jag.

2.1 kg kvar till första delmålet och den värsta, inledande tredagarsfasen är över. In i kaklet, bara.

#beach2064, del 53: Den förmodade rutinen

Vissa saker känner man igen när man ger sig på en maratonfasta av VLCD-typ.  Hungern de första dygnen som kombineras med den lätt egocentriska fascinationen av det snabba vikttappet, till exempel. Huvudvärken, givetvis.  Lusten att käka saker som man normalt inte har pajnat för på länge, alltså… seriöst… Stiltonpizza?

Andra hade jag visst glömt bort. Allt det där som låg runt omkring kampanjen, till exempel. Vikten av att ha tänkt igenom saker och ting rent … övergripande liksom. Varför gör jag det här? Vad ska det leda till? Hur ser bilden ut där jag spränger målsnöret?

Under min förra vända, när jag lyckades kasta av mig sjutton djäkligt illasittande kilon på knappa tolv veckor, var det typ akut. Jag slog ur underläge (eller viktmässigt överläge) och såg egentligen mest bara en bra väg. Den här gången är det ju annorlunda. Jag har kontroll på saker och ting och den här treveckorsprocessen handlar om att göra ett snabbt, effektivt – ehuru mitt i ganska tröttsamt – skifte i viktnivå.

Ett snabbt skifte i viktnivå. Som leder till en matchvikt jag inte haft sedan… eventuellt 1999, men mest sannolikt hösten 1997. Det är målet. Eyes on the price. Bilden där jag spränger målsnöret iförd – faktiskt – mönstringsvikten, är ganska kul att visualisera.

Delmål 1 – man måste ha delmål för att ha någonting att närfoka på: att tappa 3,7 pannor.

Delmål 2 – ytterligare två – där borde jag kunna vara onsdag den 24

Delmål 3 – färdig, fredagen den 26 och vi får helt enkelt se hur långt jag kommer. Allt över 7 pannors tapp är bonus.

Egentligen är det det jag gillar mest med ketonfasmetoden: att det fungerar och i rask takt (när viktnedgångsbehovet är begränsat) bara man följer metoden. I många andra dieter finns val. Jag har läst böcker om alla varianter, tror jag. Problemet är uthållig självdisciplin i mitt fall. Att gneta över en halvårsperiod med små segrar varje dag är inte min grej. Att snabbskifta, proklamera SEGER och sedan hålla vikten – det fungerar. ”Lyssna på gudomligheten inom dig, ty det är den enda du får”, som de gamla grekerna travesterade Sun-Tzu, eller om det var Oscar Wilde.

-1,2 kilo såhär långt. På två dygn. De enklaste dygnen, förvisso. Men i alla fall.

 

#beach2064, del 52. Första dygnet

En märklig känsla av mättnad. Vaknar tidigare än vanligt, full av energi. Minns hur det var för 18 månader sedan när jag gjorde det här för första (och, känns det verkligen som: NÄST SISTA) gången. En av mina FB-vänner har langat upp en otroligt inspirerande video i flödet; en kortfilm om en BBQ-rökt extraordinärt smaskig (ser det verkligen ut som) BACONRULLE. ”Cheers, mate”, liksom.  

Men hungern är inte riktigt där. Däremot en välbekant känsla av bristande fokus, en punchighet som påminner om hjärnan på kodein efter en visdomstandsoperation.

Och vågen uppmuntrar – naturligtvis gör den det, jag käkade effin 600 kalorier igår, så det SKA ju synas – med SJU hekto vikttapp.

Det här går ju bra, det.

 

#beach2064, del 51: Slutspurtens slutspurt

Man brukar säga att det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet, är att börja med en stor. Så ock med viktnedgångar, fast precis tvärtom. Hur når man matchvikt? Genom att gå ner MER förstås. iTrim-kampanjen hösten 2014 var ju en magnifik succé. Sjutton kilo på sådär nio veckor är verkligen inte att förakta. Men därefter kom – mycket förutsägbart – uppstudsen och på uppstudsnivån har jag legat sedan dess, give or take. Slutsatsen av detta är enkel att dra. Jag är en djäkel på att långsiktigt hålla vikten. Men att gnetigt och långsiktigt dessutom TAPPA vikt – det är svårare.

Vad alltså göra? Mitt gamla jag skulle gjort det mitt gamla jag alltid gjorde såhär års: proklamera räfst- och rättarting, anmäla mig till ett lopp, svära att ”nu djävlar..”, och sedan eventuellt gå upp ett par pannor till; möjligen i kombination med en förnyad satsning på löpning och gym. Och därefter skulle det bli – gissar jag på goda grunder – maj när hela världen kör mingelpartyn varje kväll och i mitten av juni sedan ytterligare två ystra kilon på vågen, dallrande av hänryckning i midjan. Men inte så i år. No-suh.

Det ser inte likadant ut i pallet på denne #beach2064-buff. Det finns egentligen bara ett sätt, nu när jag provat, och det är att ta i REJÄLT och skita i tajmingen (februari är egentligen en skitmånad, precis som elva andra månader varje år, för viktkampanjer) och gå på ketonfasen via iTrims VLCD-program.

Enkelt som silverthe, egentligen. Följ schemat i tre veckor och tappa åtta kilo. Jag tackar ibland skaparen för att jag föddes till snubbe, vilket gör vikttappet så mycket större i den här fasen. Med åtta kilos tapp, kommer jag att gå UNDER min långsiktiga nivå, så pass mycket att jag kan studsa rätt rejält utan att komma ur den form jag vill ha. Inte kattskit, väl?

Jag har planerat det här i flera månader. Ursprungligen var det tänkt att ske i januari, men si på faen, en galla kom emellan. Så nu träder jag in i tunneln, har redan smällt i mig en av de 84 VLCD-måltider som väntar. 83 pulverpåsar kvar och FEM kilo till matchvikt. Andas, le och fokusera på metoden. Resten ger sig.

 

#beach2064, del 49: Tappa vikt med Gallfebermetoden

Vad sägs om ett utomordentligt smärtsamt sätt att tappa cirka fyra kilo på en vecka? Det var den andra januari, just efter en lång skön löpningspromenad i spåren och skogarna runt Hellasgården som den slog till: gallfebern.

Nog för att man haft ont i magtrakten tidigare, men det här var Camp Nou-varianten av något jag tidigare bara upplevt på korpnivå. Nåväl: eftersom denne amatördoktor redan vet att alla magsmärtor ska tas på största allvar, togs bussen till SöS och akuten. Lördag eftermiddag, långa köer, men det kunde varit värre. Så småningom diagnos: trolig gallsten, smärtstillande – som verkade oerhört bra och hemskickning efter sex timmar. Några timmar senare bröt det ut igen, men på riktigt allvar och med gracen hos en fällkniv som just inte riktigt smällt igen kröp jag in i en taxi och ”gick” på återbesök. Nittio minuters väntetid mitt på natten mellan lördag och söndag är inget vidare när varje minut känns som tilläggstid på förlängningen i en avgörande cupmatch mot smärtan. Men så småningom: samma läkare, ny diagnos (sannolik inflammation i gallblåsan pga småsten) beslut om inläggning och nu riktig smärtstillning. Heja morfin! Alla som gnäller på effektivitet och attityd i offentlig sektor kan vad Sös anbelangar kamma sig och lägga ned den, för vilket djävla gäng med kunniga, ambitiösa och trevliga människor man har däruppe! Jag blev oerhört välbehandlad och den enda fienden i hela vårdmaskineriet var den som gjorde min planerade tredagarsvistelse till en femdagarsdito: ”Prioriteringar”. När det ligger blödande kranskärl på operationsbordet kommer inte en lindrigt – men alltmer varefter tiden gick – infekterad galla emellan.

Fram tills gallan gjorde sig påmind hade julträningen gått så bra. Den där vovven har vuxit upp till unghund med behov av daglig löptur i hund- och pulkaspåret och hela julvistelsen i Orsa, liksom mellandagar och framåt har kantats av sex-sjukilometers rundor i ytterst varierande tempi. Från lugn jogg till totalt euforirus. Fartlek at its best, och det är en  fantastisk träning och roligt att göra med den fyrbenta ”best”-isen, vars promenadtempo och välbefinnande ständigt ökar.

Därefter en vecka på rygg. Fan. Jag tvingades kicka både endorfin och kaffe och gick i stället in på morfin och annan smärtlindring med kulmen under de nittio minuternas operation. Punchig i pallet är bara förnamnet.

Så. Just nu är #beach2064-planen att börja orka mer än 20 minuters promenad åt gången, att röra på sig mycket utan att på något sätt förstöra läkningen av såren. Stor nackdel, jag får inte göra någonting som påminner om att lyfta tungt, vilket t o m innebär att jag inte kan gå ut med vovven utan sällskap, eftersom han gärna rycker till ibland, eller behöver ryckas till.

Uppsidan? Jag har tappat åtminstone fyra kilo under veckan som gått sedan smällen. Det är en djävla skitmetod för att tappa vikt, men jag lovar att den fungerar! Fem kilo ner till den långsiktiga matchvikten och nu när allt ligger bakom mig, kan man i alla fall konstatera att 2016 har rivstartat på ett ovanligt sätt.

 

 

 

#beach2064 del 48: Sex kilo på 45 dagar?

Nytt mål. I morse när jag ställde mig på vågen för första gången på väldigt länge, var jag tvungen att tugga i mig att jag nog tuggat i mig litet väl mycket. Hur det nu gått till, har mina två extrakilon – alltså de jag var medveten om –  sedan bottennoteringen i november i fjol bjudit in ett par kompisar. Det betyder att jag plötsligt har sex kilo ned till den där tänkta idealvikten som ska infalla den 21 augusti. Jag har inga svårigheter att se hur det har gått till. Jag tog exakt samma resa i fjol, men då utan kontroll på kaloriintaget mellan de många ”undantagen”, vilket gjorde att majs alla mingel/ölgalopper och partaj gav mig FEM kilo extra i stället för två. Det här är bättre.

Men 45 dagar? Sex kilo? Ja, det skulle ju vara en kakbit att klara av med hjälp av en ny turbo-iTrimgrej, förstås. Men är det verkligen så kul när man löptränar och dessutom har sommar? Jag tvivlar.

Så jag gör en svår variant i stället: nämligen någon slags halvfart där det blir riktig frukost, två mellanmål och riktig middag. Med en rimlig rörelse varje dag och kalori-ihåll på måltiderna kommer jag att få ungefär 1000 kcal i underskott varje dag, vilket, hör och häpna blir exakt sex kilo på lika många veckor. Och sedan plats för litet strul på det.

Klarar jag det här?