UR form lagom till sommaren med unik metod!

 

Jag brukar ju blogga om min kampanj #beach2064 här ibland. Och länge såg det ut som att den höll på att bli rena #beach2017. Men så kom verkligheten emellan.

Jag gillar ju verkligen att träna. I botten ligger någon slags beroendebeteende, förstås. ”If it’s worth doing, it’s worth overdoing” brukar rockers säga och jag är gärna med på den. Jättemed på den!

Träningen ger mig lugn, fokus, kickar, styrka och välmående, både för stunden och på längre sikt. Dessutom kompenserar den för när man overdoar andra grejor. Jag gillar ju kickar av många slag.

All träning har sin tid. Ett tag löpte jag nästan bara. Men det passade inte riktigt efter några år, så när tillfälle gavs blandade jag med bollsporter och gymmande. På sistone har det blivit svårt att hitta roliga sammanhang att lira boll, och då har det blivit mer gymmande. Sedan tappade jag litet löplusten och då blev det ännu mera gym. I höstas någongång fick jag finfin kontinuitiet med tre-fyra pass i veckan. Och i november i fjol skapade jag ett schema med tre vanliga gymbesök och två mer ben/bål-orienterade – per vecka. Det lyckades jag hålla fram till jul och därefter fram till den femte april i år.

Snacka om #beachwhatever, liksom. FEM gympass i veckan, kontinuerligt. Jag mådde fantastiskt. Min puls gick ned, min fettvikt minskade, jag blev skitstark och mådde, kort sagt, djävligt bra. Fram till den femte april i år.

För att utmana mig själv rejält körde jag dessutom en ketonfas-satsning samtidigt som jag tränade på (om än i lugnare takt) under två veckors tid. Då lyckades jag bränna fyra-fem kilo fett utan att tappa någon muskelmassa alls. Det är tämligen magiskt med mina mått mätt. Alltså: två veckor!

Och sedan blev det den femte april.  Exakt vad som hände, håller vi fortfarande på att kolla. Naprapater tror att det är en understark muskel på ett väldigt litet ställe i ryggen som spökar. Världens klokaste fysioterapeut som skrynklat ut mina vrinklar och vrår sedan hösten 1999 tror att det är en nerv som kommit i kläm mellan två muskelpaket. Läkaren som ska göra magnetröntgen tror att det är tjall i axeln.

Oavsett: smärtan gjorde det omöjligt att gymma och i några veckor gick jag bara omkring och var förvirrad över bristen på träning. Så småningom –  på temat ’det man vattnar växer’ – gick det rutin i icketräningen. Voltaren, smärta, dåligt humör pga brist på träning, den där krypande känslan av att någonting är knas i kroppen… ond cirkel.

Men effektivt. Om du verkligen vill komma UR form till sommaren är detta metoden för dig. SLUTA TRÄNA.

Resultatet är häpnadsväckande! På mindre än tre månader har jag lyckats

• Gå upp sex-sju kilo. Nästan allt är fett, dessutom.
• Öka min vilopuls med TIO slag.
• När jag idag för första gången sprang igen efter uppehållet: kilometertider som ligger 15 % över senaste mätning i genomsnitt. Hur pulskurvan såg ut under löpningen vinner man inga motivationsböcker i pris för att gissa: knallrött.
• Inse att Voltaren är utmärkt för att sabba skärpan och koncentrationen i det kreativa arbetet.
• Blivit en avgjort mindre energisk människa.

Alltså… för dig som jobbar kreativt, effektivt och fritt och längtar efter en helt annan tillvaro, jag kan bara säga SLUTA TRÄNA!

Men nu har jag testat det här. Och den nya satsningen, även om gymmandet får anstå på obestämd tid, kallar vi för #vägentillbaka.

För under dagens testlöprunda höll benen, kroppen och humöret. Allt det där jag hade saknat kom tillbaka, om än i försiktiga mängder. Och jag LYCKADES faktiskt springa den där sköna 7.5 km-rundan som jag uppfann här ute på landet för att ha något trevligt och kort att varva långlöpningarna med. Jag höll hela vägen.

Hur lång tid kommer det att ta att komma tillbaka i form, tro? Och har du några tips?Önska mig gärna lycka till. Och som sagt, vill du komma i riktigt taskig form, gör bara som jag.

Eller låt bli.