När jag läser om den litteräre agenten som skaffar sig uppmärksamhet genom att ”lura ” förläggare med ett klassiskt Jane Austenmanus känner jag att
1) Fiffigt trick att skaffa klienter för agenten
2) Att bluffen inte avslöjades tidigare antyder att Austen faktiskt inte är den klassiker hon utges för att vara. Jag tror alla skulle känna öppningen ur Hemsöborna, om man säger så.
3) Tänk om det faktiskt är så att förlagen har gjort en korrekt bedömning? Det kan bero på att det aktuella verket faktiskt var någonting som hon sålde på sitt namn mer än på dess kvalitet eller på att – hör och typ häpna – tiden sprungit ifrån det.
Jag gillar Röda Rummet skarpt. Vass samhällskritik. På sätt och vis var det den första svenska Finansthrillern. Men skall jag köpa en ny bok idag….hellre Guillou vilken dag som helst.
Kalla mig gärna Low-Brow om du vill. Eller fundera ett varv till: vad tillför till exempel jazzmusiken mest idag – Louis Armstrongs Hot Fives eller vad som helst från Moserobie?
Välkommen till The Sormlands 
Lågpanna!
Hellre Guillou än Strindberg? Är man totalt okänslig för prosan så…….
Rätt tramsig jämförelse va? -Rätt mycket under din vanliga nivå? Antar att du var bakis eller nåt när du skrev detta….
Lite som att jämföra Vivaldi med Markoolio.
Att inte kunna tillgodogöra sig litteratur äldre än sin samtid är en stor svaghet. Jag antar att det hänger ihop med en oförståelse för historien och en ovilja att lära sig av tidigare generationer. Många stora romaner, samtida som äldre, har byggt upp intriger med hjälp av samma byggstenar – det handlar bara om att kunna identifiera dessa i den historiska kontext de placerats i.
”Att inte kunna tillgodogöra sig litteratur äldre än sin samtid är en stor svaghet.” Intressant synpunkt där. Men du har alldels rätt med undantag att du inte förstått meningen, det många goda läsare erfar. Gammal litteratur uppleves titt som tätt som trälig…inte helt olik en trög flyttande gröt. Misstolka mig inte nu, det finns hundra till tusentals snabbläsa, underhållande, berikande, lysande titlar, men har man gått igenom klassikerna från Homer till Goethe och tagit i tur med det närnmvärd därefter, så vet man att gröten kan sätta sig i halsen ibland. Och det händer, efter sju, åtta försök eller 100-200 sidor, att går tegelstenarna inte att svälja. Tog mig igenom Finnegans Wake, Ulysses och Illuminatus ifjol – titlar som definitivt tillhör mina bästa läsupplevelser – men istället för dessa månadslånga projekt – ofta hinner damm lägga sig på omslagen innan intresset återfås – är det lätt hänt att man väljer något som går ned på en för- och eftermiddag; som just Stieg Larsson eller Guillou. Och har man problem med Strindberg i den här aspekten: läs någonting annat. Så förbaskat upplysande är han inte.
Bokförläggare arbetar för att tjäna pengar i första hand och om en bok som var lyckad för länge sedan inte anses kommersiellt gångbar idag så blir den refuserad.
En långsökt parallell:
Jämför t.ex med surströmming. Något som vissa äter för att det har man ätit sedan länge. Men om situationen var sådan att det inte tidigare funits surströmming och den introducerades på marknaden idag så skulle nog ingen försöka sig på att sälja det.
Samma sak kan gälla för litteratur. Vissa böcker håller definitivt för tidens tand i.o.m att de ger läsaren en intellektuell stimulans medan andra är mer knutna till den tid de ges ut i.
Till sist: jag jämför inte J.Austen med sur-strömming. Men det förstår nog de flesta. Strindbergs kvinnosyn kanske kan hamna i samma kategori som surströmming…..
Surströmming är en delikatess likasâ Stridberg, kutur kallas det. Att olika medier skapar hjärnstimulans oavsett tidsâlder är en fortbetande mekanism.