Rest in peace, HQ

En tidigare arbetsgivare har gått i kvav och bålet flammar på Stureplan. Vem skall vi bränna ? Det finns två sidor av myntet:

Det är orättvist! …. för alla de HQ-ianer som skött sig och sina affärer, alla de som slitit tungt med analyser, sälj och administration. Det är många, förmodligen merparten av de anställda som nu förlorar sina jobb som är helt oskyldiga till det som nu händer.

Det är otroligt rättvist! … visavi de som har känt till saken och mörkat. Varningssignalerna fanns ju där i samband med Carnegiekraschen och då drogs det ganska flitigt på smilbanden i tradingrummet. Om man förstår tidningsskriverierna rätt, var ju FI helt rätt ute när de omedelbart började undersöka andra aktörer på samma marknad och tidiga med att varna HQ för missförhållanden i verksamheten. Det allvarligaste – men intuitivt mycket begripliga – i sammanhanget är förstås Lagerstamaffären. Här hade HQ fått in en ytterst (vi har stött på varandra på finansmarknaden och jag har bara gott att säga om henne) kompetent och formellt välmeriterad styrelsemedlem med stor kunskap om Carnegiekraschen i färskt minne som dessutom tittar över tradingportföljen och kommer fram till att den inte är korrekt värderad. Och vad gör man? Skiter i hennes åsikter, varpå hon reserverar sig mot beslutet om värderingen och avgår. Att vi inte alla borrade litet djupare i skälen till hennes avgång och krävde papperen på bordet är förstås ett underkännande av den svenska ekonomijournalistiken.

Qvibergs överslätande kommentar efter Lagerstams avgång ”hon hade inte nerver för det här” är förstås redan så überreagerad på att man bara kan konstatera att den som arbetat med Q inte är förvånad över denna ganska emotionella och samtidigt förminskande reaktion.

En lustig anekdot i sammanhanget rör den avgångne tradingchefen som betraktades som en djävligt duktig person i organisationen när det begav sig:  En yngre analytiker som gjort kunder och HQ’s trading en rejäl hacka efter att ha varit mycket lyckosam i rekommendationerna kring Nokia och Ericsson hamnade så småningom snett i sina råd. Om det var köp Nokia och sälj Ericsson mot, eller tvärtom har jag glömt. Men som så ofta när någonting verkligen fungerar, låg den här killen kvar för länge med sin rekommendation och naturligtvis, som det så ofta blir, började aktierna gå i motsatt riktning. Den tidigare pengamaskinen stannade av och började i stället förlora pengar. Men analytikern ändrade sig förstås inte. Man ligger kvar i sin uppfattning. Precis som HQ låg kvar i sin värderingsuppfattning om Tradingportföljen, måhända. Mänskligt.

En morgon kom tradingchefen in. Han hade på sistone förlorat pengar på den dåliga Nokia/Ericssonspreaden och var sur. Han ställde sig bakom analytikerns stol, tog tag i killens axlar och tittade ut över oss andra på analysavdelningen, skakade teatraliskt bittert på huvudet och sa: …(namn) – ”mannen som förvandlar Hard Qash till Bajs.” 

Sic transit gloria mundi, eller på nysvenska: what goes around comes around.

Lärdom? Samma som under tidigare ”affärer”: Det ordnar sig inte. Om det är skit nu, ta den på en gång och försök komma helskinnad ur efterbörden. Leeson klarade inte av det, ”Nordeamäklerskan” gjorde det inte. Ej heller Carnegie eller någon av alla de stackare som försökte överleva subprimehelvetet. ”Jag kan fixa det här bara jag får litet tid” är en lika stor lögn som ”vi är här från huvudkontoret för att hjälpa er” eller ”jag lovar att inte komma  i din mun”.

Vad händer nu? Jag tror att det kan bli en ganska intressant klappjakt på syndabockar. Och den är nödvändig, för en gångs skull. Alla duktiga HQ-medarbetare kommer att få nytt jobb. Och många av de som inte höll måttet likaså. Konjunkturen har vänt och det finns gott om finansjobb. Det göttaste i den hopsjunkna Qvibergsufflén är Private Bankingverksamheten – de kundansvariga där lär nog ha sin privata mail full av erbjudanden redan. 

Men sammantaget är det mest bara en trist historia om hur ett litet fåtal spelar bort värdet av många personers ansträngning.