Daily Archives: januari 19, 2015

#beach2064, del 40: Att inte sluta utvecklas

Den här veckan har jag lärt mig många saker med betydelse för #beach2064. Det mest utstickande och tydliga är den gamla truismen ”Ta vara på livet”. Ett sådant tillfälle var i torsdags när vi med hundratals vänner firade gemensam 101-årsdag med en bluesfest på Jazzclub Fasching – en härlig kväll och jag lirade (förstås, tro inget annat) ett antal nummer själv. Vid ett tillfälle sa jag någonting från scenen om ”Blues är allt du behöver i livets alla faser”. En god vän och tidigare kollega hörde det och påminde mig om vad jag sagt när vi träffades på söndagen – på en minnesstund för kollegan Olle Rossander som gick bort alldeles för tidigt. Under minnesstunden spelades blues, i form av Duke Ellingtons ”The Mooch”. Livets alla faser. Ta vara på de som föregår döden, helt enkelt.

I veckan gjorde jag något som jag inte gjort på ganska länge. Jag läste en träningshandbok, inriktad till såväl nybörjare som fortsättare på gymmet. Mycket var skåpmat – träningsvärlden går av boken att döma inte framåt så fort och det mesta jag lärde mig på Colloseum Gym i Västerås på åttiotalet står sig väl. Men en liten detalj – att inleda varje delövning på en lägre vikt och värma upp, öka vikten och minska antalet reps – fungerade fantastiskt bra i morse på Sats. Jo, jag satte nytt rekord på alla övningar igen. Man får inte låta kroppen bli allför bekväm. Därför är ONSDAG min sista dag med det träningsprogram som jag själv komponerat och raffinerat de senaste 18 månaderna. PT Niclas ska få inspirera mig en gång i månaden hela våren till nya övningar med början på torsdag.

Löprundan i helgen blev av tidsskäl något kortare. Men en mil på 6:45-tempo i milt sagt inte helt optimala väglag (och utan de undflyende, oupphinnliga IceBugsen som tycks ha dragit via hålet i tidsvägen) kändes finfint. Och någonstans mitt i rundan kände jag hur min kropp började ifrågasätta sådant som jag gjorde automatiskt för 17 kilo sedan. Då var jag ganska rädd för att överanstränga mig och låg hela tiden och höll igen på tempot. Nu blev jag plötsligt sugen på att experimentera. Vad händer om jag verkligen trycker på när jag börjar stigningen från Norra Hammarbyhamnen upp till puckeln på Renstiernas Gata? Det är ungefär 700 meter med konstant uppförslut och där har jag verkligen fegat ur tidigare – aldrig gått, men aldrig riktigt sprungit på, heller. Pompöst: jag såg min smärta komma och jag sprang rakt igenom den. Kom ut med ännu bättre endorfiner. Det blir ett nytt förhållningssätt till mjölksyra och plåga framöver, helt klart.

Vikten då? Ligger helt stilla. Inte jättekonstigt med hänsyn tagen till den gigantiska festen som gick som ”undantag” i matkalendern. Den här veckan är emellertid (nästan) fri från upptåg, och det skulle förvåna om vi inte noterar en minskning nästa måndagmorgon.

Annonser
Categories: #beach2064 | Etiketter:

Blogga med WordPress.com.